Höns till husbehov
Höns är kanske det lättaste att börja med när man funderar på att skaffa sig något husdjur som komplement till sin odling. Bo Almén i Handen, Fobo-medlem och husbehovshållare av höns, har delat med sig av sina rika erfarenheter till Odlaren. En handbok i konsten att hålla höns utan DDT och industrins värpfoder, från kycklingens första dag till hönssoppan på slutet.
Förutom att höns är vackra och trevliga djur är dom lättskötta och billiga i drift, och dom ger oss kött, ägg och gödsel. Förutsatt att dom får vad dom behöver förstås. Som alla levande varelser behöver dom rent vatten, lämplig mat, sol, motion och sysselsättning. Försök inte att göra avkall på det; djurfabrikerna har försökt och den ekvationen går ju som bekant inte ihop.
Höns är vackra, särskilt dvärgraserna är färggranna.
I stort sett kan man ha höns antingen för att få slaktkyckling eller ägg. Har man liten eller ingen erfarenhet av fjäderfä, föreslår jag att man en sommar börjar med att föda upp några tuppkycklingar för slakt. Man köper dom på försommaren. Dom kan bo i ett skjul, en gammal lekstuga eller ett litet hus som man spikar ihop av spillvirke, masonit el dyl. Frånsett startfodret kan dom leva av lite säd, hushållsrester, gräs och blast och annat spill från trädgården. Man slaktar ned dom när frosten kommer på hösten och slipper alla problem med vinterförvaring.
Var får man tag i dom?
Enklast köper man kycklingarna av någon i trakten som har höns. Då kan man få några goda ord på vägen och kanske någon att rådfråga om det uppstår problem. Ett annat alternativ är att beställa från någon hönsgård.
Vilken ras ska man då ha?
Det finns ingen ras som är helt överlägsen andra raser, och det som passar den ena passar kanske inte den andra, man måste välja själv. Ett bra sätt att få se många olika raser är att besöka en hönsutställning. Där kan man också få kontakt med olika uppfödare och få veta vad dom anser om dom olika raserna. Hör med SRF* när det är någon utställning i din del av landet!
Ofta har man dock inte så mycket att välja på. Man får köpa vad som finns till salu. Och det är trots allt inte så stor skillnad mellan dom olika raserna.
Det finns två huvudgrupper: stora höns och dvärghöns. Eftersom dom senare enligt min åsikt främst är utställnings- och prydnadsdjur, lämnar jag dom därhän. Stora höns uppdelas i tunga och lätta raser. Generellt kan säjas att tunga raser ger mycket och gott kött men få ägg. Dom är lugna, sämre fodersökare och goda ruvare. Lätta raser ger lite och ordinärt kött men många ägg. Dom är livliga, goda fodersökare men dåliga ruvare. Korsningar mellan dom här grupperna kan ibland vara en bra kompromiss.
Var ska dom bo?
Gäller det sommarförvaring ska huset ge skydd mot regn, vind, sol och eventuella rovdjur. Gäller det vinterförvaring ska det även ge skydd mot minus grader. Detta främst för att inte dricksvattnet ska frysa eller äggen frysa sönder. Kylan är inte så farlig för vuxna djur som man kanske tror, långt farligare är fukten och draget. Ett hönshus måste vara torrt och dragfritt. Naturligtvis måste det finnas ett fönster på huset så att man får in ljus och kan vädra. Har man värphöns kan man under den mörka delen av året förlänga dagen, så att dom får tolv timmar ljust (annars minskar äggproduktionen).
Man ordnar det bekvämt med ett lysrör och en timer. Sittpinnar behövs för alla utom dom allra tyngsta raserna; dessa sover på golvet. Tag en fyrkantsstav 25 X 25 mm och runda av hörnen så att dom inte skär in i hönsens fötter, så får du en bra sittpinne som är lätt att hålla ren. Räkna med 25 cm längd per höna. Höns släpper den mesta spillningen under tiden dom sitter på sittpinnen. Placera därför inte flera sittpinnar under varandra och inte heller foder eller vatten under sittpinnen. Anordningar för foder och vatten köper man lättast färdiga. Högberga AB, 864 00 Matfors, tel 060/214 00, som sänder gratis katalog, har ett stort sortiment och dom lägsta priserna av dom firmor jag sett.
Väljer man att göra dom här sakerna själv, måste foderbehållaren konstrueras så att hönsen inte kan kliva upp i fodret. Då kommer dom nämligen att sprätta ut det och förorena i det. Dom ska inte heller ha möjlighet att sitta ovanpå foderbehållaren, för då kommer ju spillningen att falla rakt ner i fodret. För vatten konstruerar man bäst en automat enligt principen uppochnervänd flaska i liten skål.
Har man värphöns kan det vara bra att han värpreden, räkna med ett rede på 3-4 höns. Storleken bör vara 30 X 30 X 30-40 cm och av ogenomskinligt material, trä, spånskiva el dyl. Gör gärna taket på redet lutande så att det inte blir sovplats med nedsmutsning som följd.
Det ska finnas en öppning, gärna med en lucka som går att öppna och stänga, där hönsen kan gå ut och in. Ligger den mer än 5 cm över marken, ska det finnas en hönsstege. Den gör man enklast av en bred planka som man spikar tvärlister på med ett avstånd av 5-10 cm.
På vintrarna bör det finnas tillgång till grus inomhus. Själv har jag en balja 30 X 40 cm med grus, där hönsen kan både dammbada och hitta gruskorn för matsmältningen. Golvet bör man täcka med något som absorberar lösare spillning och som hönsen har nöje av att krafsa i. Man tar vad man har, t ex torvströ, sand, kutterspån, hö, halm eller andra torra växtdelar. Det bör bytas med jämna mellanrum. Hönshuset bör hållas rent och höst och vår utsättas för en grundlig rengöring.
Speciellt viktigt är detta på våren då hönsen i flera månader vistats endast i huset. Tag ut inredningen: värpreden, sittpinnar osv och skura rent dessa och låt dom solbestrålas i flera dagar. Solen är en billig och bra desinficering. Vädra och skura rent huset ordentligt invändigt.
Hur ska rastgården se ut?
Det bästa är om hönsen får gå fritt, men hundar, bilar och rovdjur utgör ett hot, och själva är hönsen ett hot för odlingar och rabatter. Men man kan ju hägna in odlingarna istället för hönsen förstås. Om man nu väljer rastgård, bör denna vara väl tilltagen, i litteraturen förekommer rekommendationer på mellan 2 och 50 kvm per höna. Vad man ska välja beror väl på hur rymligt samvetet respektive markinnehavet är. Har man en relativt liten rastgård, bör man dela upp den i två eller flera avdelningar.
Hönsen sliter rätt hårt på marken och då kan den eller dom avdelningar som inte används vila och gräset växa till sej. Ett annat alternativ är att flytta rastgården varje år. Inhägnaden (nätet) bör vara 2 (för tunga raser) eller 2,5 (lätta raser) meter högt. Man kan också lägga nättak på, och då behöver det inte vara högre än din egen bekvämlighet fordrar (du ska ju in ibland och städa osv). Då stänger man också ute rovfåglar. Förankra nätet väl i underkanten, gärna en bit under markytan, för hönsen gräver inifrån, hundar och rävar utifrån.
I rastgården ska det alltid finnas tillgång till skugga, regnskydd och grus för dammbad. Höns har stort behov av sol och rastgården får absolut inte ligga helt i skugga under stora delar av dagen.
Vad äter dom?
Första levnadsdygnet behöver kycklingarna varken mat eller vatten. Men dom börjar ganska snart krafsa efter ätbart, och det är ofta inget problem att få dom att börja äta utan hönsmamma. Startfoder finns att köpa hos foderfirmorna men det är svårt att få garantier för att det inte innehåller antibiotika, mögelgifter, besprutningsrester o dyl.
Jag blandar mitt startfoder själv av 1 kg mjöl (gärna alla fyra sädesslagen), 0,35 kg sojamjöl, 0,06 kg finmalda snäckskal, 0,03 kg salt, 0,03 kg torrmjölk och 0,05 kg torkade finpulvriserade nässlor, och det har alltid fungerat bra. Den som vill kan ju blanda i något vitaminpreparat, t ex Vetrosan, som en extra säkerhetsåtgärd (en del anser att det behövs). Vitaminpreparat får bara inte ges i stället för god omvårdnad. - Sojamjöl är dyrt och det kan bytas ut mot fisk- eller köttmjöl, om man kan få tag i det billigare.
Efter ett tag börjar jag byta ut en del av mjölet mot först fin- och senare grovkrossad säd. Efter ett tag kan man också servera snäckskalen separat, först fin- och senare grovkrossat. Allt eftersom dom börjar äta hushållsrester, kokt fisk och kött skär jag ner på sojamjöl och torrmjölk. När dom är 10-15 veckor brukar jag ha gått över helt till vuxenfoder. Det får gå lite på känn och beroende på vad jag har tillgång till.
Som vuxna får dom säd, hel eller krossad (hel säd först sedan dom är 20 veckor), mjöl går också bra men det är ofta dyrare. Vidare får dom alla matrester, även skinn, fett, senor o dyl som jag skär bort från köttet före tillagning, potatisskal, äppelskruttar osv. Dom får också kokt potatis, råa eller kokta rotfrukter, blast, maskrosblad och gräs (obs för långa strån kan vara farliga). Pröva dej fram och ta vad du har tillgång till. Tänk bara på att höns inte har tänder, så sega eller hårda saker måste delas i så små bitar att dom kan sväljas hela. Kokt fisk (även mört och liknande) älskas av hönsen, men för mycket fisk kan ge "fisksmak" på kött och ägg. För mycket kål kan också sänka smakvärdet. Från första dagen måste dom, för matsmältningen, ha tillgång till sand/grus i olika grovlekar. Dom väljer själva ut korn i passande storlek.
Hur sköter man dom minsta ?
Om du bestämmer dej för att köpa in daggamla kycklingar (troligen det ekonomiskt vettigaste) så se till att du har gjort iordning en bur eller låda, innan du beställer dom. Att stå med tio-tjugo kycklingar i handen utan att veta var man ska göra av dom, är att skaffa sej onödigt stora bekymmer. Som daggamla klarar dom sej visserligen hopträngda i en liten pappkartong utan mat eller vatten under många timmars tågresa, men efter första dygnet är det slut med den tåligheten. Sedan får man vänta till 10 veckors ålder innan man kan göra om en sådan transport.
När du nu får dom är dom alltså känsliga små varelser som måste ha torrt och dragfritt. Där dom vistas ska det vara c:a 20° C och tillgång till 33°C. (Temperaturen kan sedan sänkas med 0,5 grad per dygn). Detta ordnas lättast med bur eller låda (obs höga kanter) i rumstemperatur och med en värmelampa hängande en bit över botten (pröva med en termometer) som är täckt med torr sand som bytes ofta. Till vatten och foder använder man lättast dom enlitersautomater i plast som finns att köpa.
När man sedan flyttar ut dom i hönshuset flyttar man med värmelampan, och när dom flesta i kullen har övergett lampan för sittpinnen på natten, tar man bort den. Till att börja med behöver dom smalare sittpinnar på lägre höjd. När dom sedan har acklimatiserat sej i hönshuset, kan man låta dom gå ut, i början bara i lugnt och soligt väder. Då är det bara att öppna luckan och vänta. Tvinga inte ut dom, det kommer deras egen nyfikenhet att göra, kanske inte första dagen men ganska snart. Sedan måste man förvissa sej om att dom kan ta sej in själva. Speciellt om man har en hög hönsstege upp till luckan får man hjälpa till dom första gångerna. Men dom är läraktiga djur, och redan efter ett par dagar brukar dom sköta sej själva.
Om man har småkycklingar i inhägnad utan hönsmamma, måste dom skyddas mot skator. Det betyder finmaskigt nät överallt; vanligt hönsnät flyger skator obehindrat igenom.
När djuren blir sjuka
Blir höns eller kycklingar sjuka, är det inte mycket annat att göra än att avliva dom. En vanlig åkomma (speciellt vid vanvård) är coccidios, ett parasitangrepp, då kycklingarna sitter och kurar med böjt huvud och hängande vingar. Avföringen blir blodig eller lös och vit. Det går att bota med EsBeTre men det är receptbelagt och måste skrivas ut av veterinär. Bättre är då att förebygga det genom att se till att kycklingarna alltid har rent och torrt och tillräckligt med plats. Se också till att dom kommer in i huset på kvällen så att dom inte ligger ute och blir kalla.
Skulle ett djur få någon skada så att det blöder, resulterar detta nästan alltid i att dom andra fåglarna börjar hacka och förvärra skadan, med stympning och död som följd. Ett gammalt knep som jag provat med framgång är att så fort man upptäcker ett sår, pensla med trätjära. Det avhåller dom andra djuren från att förvärra skadan och den får läka i fred. Större skador kan behöva penslas flera gånger, då tjäran efter en tid försvinner.
Hönan och ägget
En höna börjar lägga ägg vid c:a 20 veckors ålder och när hon kommit igång kan hon vissa tider lägga ett ägg om dagen. Så småningom börjar äggproduktionen sjunka, vanligtvis efter ett år. När är det då dags att slakta en värphöna? En del anser efter ett värpår, andra efter två. (Det finns naturligtvis höns som fortsätter värpa bra efter andra året och kanske till ochmed i flera år därefter.) Det får väl dels bero på hur goda värpare dom är och dels på hur lätt man har att få tag på nya. Eftersom det är svårt att byta ut enstaka individer i flocken är det bättre att slakta ner alla och skaffa nya. Så därför får man ju se till hela flockens produktion.
Har man relativt lätt att få tag på nya kycklingar, tycker jag att man kan göra på följande sätt: Dom flesta kycklingar är födda på våren-försommaren. När dom är ett år och alltså har lagt ägg i ett halvår skaffar man nya kycklingar. Eftersom dom inte kan bo ihop, måste hönshuset vara avdelat för flera flockar. Tupparna går till slakt på hösten och av hönorna spar man c:a dubbelt så många som man slutgiltigt behöver. När dom nya hönorna kommit igång med värpningen, sorterar man ut dom dåliga och slaktar ner dom med den tidigare flocken. Då har man kvar en bra flock.
Man kan kontrollera hur bra höns värper med ett s k fångstrede, som håller fast hönan när hon krupit in. Detta fordrar passning, och en del höns lägger kanske sina ägg någon annanstans än i redet. Man kan också se skillnad på goda och dåliga äggläggare. Goda: tidigt ner från sittpinnen, sent upp, söker ivrigt efter foder och får därför slitna klor. Kam och haklappar är röda, tjocka, mjuka och varma. Färgen på ben och näbb bleknar efter en tids värpning. Dåliga: sitter stilla, dåliga fodersökare, ej slitna klor, huden är hård och sitter stramt runt kroppen. Huvudet är ofta grovt och klumpigt, kam och haklappar ojämna och kalla.
Äggen och fodret
Andra hösten-vintern i en hönas liv ruggar hon, dvs byter ut sina fjädrar. Till detta åtgår så mycket näring att hon slutar lägga ägg. Eftersom ruggningen delvis styrs av ljuset, kan man genom att ge tilläggsljus få den att ta längre tid, varvid hönan kan lägga ägg under tiden. Ruggningen är mycket individuell, och goda äggläggare ruggar fort med mycket litet uppehåll i äggproduktionen.
Naturligtvis påverkas äggproduktionen också av hönsens mat. Foderfirmorna har speciellt värpfoder för den som vill köpa, men kontrollera innehållet! Man kan också blanda själv: 5 kg vetekross, 5 kg kornkross, 5 kg majskross, 5 kg sojamjöl eller fiskmjöl, 1,4 kg torrmjölk och 0,2 kg salt. Men det blir ganska dyrt. Det är billigare att försöka med det man har. Har hönsen god tillgång på gräs och får ett par nävar säd och rikligt med hushållsrester (om din mat inte är saltad kan dom behöva extra salt) och lite kokt skräpfisk då och då, så borde det gå bra. Hönsen äter alla sädesslag men föredrar vete och äter ogärna råg. Blanda därför inte sädesslagen utan ge dom vete en dag och råg en annan. Annars kommer dom starkaste att äta upp vetet och de svaga får rågen, och då blir det ju ingen omväxling. Samma sak med fisk: ge dom sällan och större givor, så att alla höns får i sej av det.
För den som är intresserad av recept och näringstabeller på olika foderblandningar hänvisas till fackböckerna, t ex Nils Olsson: Våra fjäderfän.
Hur slaktar man en höna?
Har man svårt för att fånga djuren, gör man bäst i att vänta tills dom har satt sej på pinnen för natten och det har blivit någorlunda mörkt. Man kan också använda en långskaftad håv eller en fångstkrok. Före slakt bedövar man fågeln med ett hårt slag i nacken. Jag brukar lägga fågeln på marken, fötterna neråt och hålla ner den över ryggen. Huvudet sträcks då automatiskt framåt i bra läge. När fågeln är bedövad, fattar man den i benen och slänger den runt ett par varv. Centrifugalkraften gör då att den relativt lilla blodmängden samlas i huvud och hals. Sedan hugger man av huvudet med en skarp yxa. Fågeln dör omedelbart. Håll fast fågeln i benen med halsen neråt till dess att dödsryckningarna upphört. Förväxla inte dödsryckningarna med något medvetet liv; när huvudet huggs av kollapsar nervsystemet och fågeln dör genast. Dödsryckningarna är bara musklernas kvarvarande energi som töms.
Plocka sedan hönan genast. Är man ovan går det lättare om man först doppar den i 70°C vatten under en minut. Se till att vattnet blöter igenom fjäderdräkten överallt. När den är plockad kan man rensa den direkt, men jag tycker det är trevligare att handskas med den om den fått kallna några timmar i kylskåp först.
När du ska rensa den, börja med att skära ett snitt mellan kloaken och stjärten. Se upp så att du inte skadar ändtarmen. Skär sedan runt kloaken så att den lossnar och ett snitt upp mot bröstbenet. Du kan då fatta om kloaken och dra ut tarmen en bit. Knyt sedan omedelbart om tarmen med en stark tråd, så riskerar du inte att tarminnehållet töms. Lägg fågeln på rygg och för in höger hands pek- och långfinger längs bröstkorgen. Du känner då något stort runt och ganska hån, det är muskelmagen. Ta tag runt den och drag ut den. Nu följer hela tarmpaketet med, i bästa fall även hjärta och lever. Annars får du ta ut dom för sej. Skär bort halsskinnet eller skär upp det längs nackens översida och dra av det från halsen, om du vill kunna sy igen fågeln för att fylla den. Kapa av halsen med en sekatör eller kniv, tag bort krävan och dra ut mat- och luftstrupe. Du kan nu sticka in handen bakifrån och rensa bort lungor och sådant du inte fått bort tidigare. Skölj ur den ordentligt i rinnande vatten och frys in den eller låt den ligga i kylskåp ett par dagar innan du lagar till den.
Hjärtat skäres upp och sköljes. Levern befrias försiktigt från gallblåsa och sköljes. Muskelmagen delas, innehållet och den inre läderartade hinnan avlägsnas och muskelmagen sköljes. När man fått lite vana, kan man skära runt muskelmagen in till den inre hinnan, men utan att skada den, och sedan dra av magen i två bitar. Dom här inälvorna är synnerligen god och värdefull föda. Själv brukar jag frysa in dom efterhand som jag slaktar på hösten och sedan göra en paté med höstkantareller av dom. Halsarna är utmärkta att koka buljong av. Tillsammans med det bortpetade köttet från dom, blir det en god hönssoppa.
Bo Almén