Skriv ut

Fråga: På den här hemsidan www.skurupsborren.se/ står det att kompostering och ytkompostering är miljöfarligt och till och med skadligt för hälsan.Vet ni nånting om det här? Såkallad jordisering som ska vara alternativet verkar ju lite mysko... I naturen hamnar ju aldrig avfallet långt ner i jorden, så det är ju onaturligt, eller?

Att det i komposthögar bildas gaser och annat är klart men vid ytkompostering efterliknar man ju naturen, så då borde ju inget "onaturligt" ske med avfallet, i så fall borde ju marktäcket i skogen också vara skadligt...eller är det att ytkomposten innehåller kväve som är problemet, marktäcket i naturen innehåller väl mindre kväve, i och med att den är såpass torr, men då har ju redan kvävet avdunstat...hmm, en komposthög bildas ju inte spontant i naturen så den kanske kan ge oönskade effekter...men ytkompost?
/Cirre

Svar: Det här är en mycket intressant fråga som inte har något givet svar. Det finns helt enkelt olika åsikter om nyttan eller skadan av kompostering så svaret här blir min egen åsikt i frågan.

Man kan se det här problemet från flera håll: hur gör naturen när den bryter ned material? Vilka växthusgaser skapas? Hur mycket näring får man vid olika metoder? Finns det andra fördelar med kompostering?

Det är ju uppenbart så att naturen själv i allmänhet väljer att ytkompostera. Löv och örter vissnar och faller ned till marken på hösten. Detta material tas om hand av insekter, maskar, bakterier och andra mikroorganismer som gör om det till växtnäring. Förlusten av näring är här liten, det vill säga det bildas inte mycket växthusgaser och man får inte heller läckage av kväve till vattendrag. Om man gödslar med stallgödsel på hösten eller tidigt på våren tillför man stora mängder lättillgängligt kväve, framför allt om gödseln inte innehåller så mycket halm eller strö. Detta leder till läckage av kväve eftersom inget växer på jorden just då som kan ta upp kvävet. En del kväve går också upp i atmosfären genom en process som kallas denitrifikation. Samma effekt får man om man lägger på färskt gräsklipp tidigt på säsongen, dvs även denna metod leder till växthusgaser och näringsförluster. Forskning visar att man får räkna med försluter av 5-30 procent av kväve när man lägger organiskt material på jorden.

När man komposterar i en hög uppstår en värmeprocess där det bildas växthusgaser. Kväve och kol (CO2) läcker ut i atmosfären vilket vi ju nu har lärt oss inte är bra eftersom det bidrar till växthuseffekten. Är då detta en onaturlig process? Eftersom naturen skapar den själv och det finns bakterier som överlever i kompostens hetta så verkar naturen även klara av denna process. Man får väl tänka sig att det då och då naturligt bildas högar av organiskt material – t ex kan ju löv blåsa ihop i en hög – och att naturen därför har en metod för att ta hand även om detta. Den färdiga kompostjorden innehåller betydligt mindre näring än vad som fanns i ursprungsmaterialet, så varmkompostering innebär alltid en näringsförlust. Fördelen är att man får fin jord som man t ex kan använda för att odla i krukor. Miljömässigt är det bra att ta fram egen planeringsjord istället för att köpa påsjord med alla transporter som då ingår. Komposterar man sitt hushållsavfall minskar man också på avfallsmängderna och man sluter ett eget kretslopp i sin trädgård.

Inom den biodynamiska odlingen hävdar man att mogen kompostjord har en speciell kvalitet som tillför ”livskraft” till jorden. Denna uppfattning verkar ha smugit sig över i ekologisk odling och i många handböcker skriver man att komposter ska ligga i två-tre år innan jorden används. Något vetenskapligt bevis för detta känner jag inte till och enligt dem som har provat går det mycket bra att tillsätta halvförmultnad kompost till jorden liksom man också kan odla på själva komposthögen.

Att jordisera, dvs att gräva ned organiskt material som köksavfall långt ned  i jorden, är en metod som mig veterligen har introducerats av Börje Gustavsson i Skurup. Men troligtvis har människan i alla tider slängt sitt avfall på åkern eller grävt ned det ytligt för att förhindra att djuren tog det. Att bygga djupbäddar där man gräver ned stora mängder organsikt material i en bädd liknar också Börjes jordisering. Djupbäddar har använts på olika ställen på jordklotet för att optimera skörden när man har liten yta till förfogande.

Enligt många handböcker i odling skapar en syrefri nedbrytning skadliga ämnen som hämmar rötternas tillväxt. Själv har jag aldrig märkt av denna effekt, även om jag inte använt mig av en borr utan endast grävt ned kompost ytligt i odlingsbäddarna.

Organiskt avfall som grävs ned i matjord omsätts snabbt på sommaren till växtnäring. Enligt den gängse uppfattningen måste materialet brytas ned till mineraler för att det ska kunna bli till växtnäring. Enligt den organisk-biologiska teorin kan växterna även ta upp större molekyler, ett synsätt som även delas av forskarna som arbetar med Effektiva mikroorganismer. Troligtvis varierar växternas förmåga att ta upp större partiklar vilket gör att t ex pumpor och squash trivs bra på en komposthög medan andra växter inte verkar ha samma kraftfulla förmåga att ”smälta” den grova födan i komposten.

Eftersom jordisering leder till jord och mylla får vi anta att denna metod också är naturlig. När träd dör omvandlas rötterna till jord vilket visar att naturen har en inbyggd förmåga att ta hand om organiskt material även i djupa jordlager.

Naturen verkar alltså kunna omvandla organiskt material till jord på många olika sätt. Jag använder själv ytkompostering, kompost och jordisering och har inte sett några negativa effekter på det som växer. Istället för varmkompost använder jag maskkompostering eftersom denna inte utvecklar värme och förlusterna då blir mindre. Maskkomposten har jag för att tillverka planteringsjord så jag slipper köpa det. Vid odlingarna har jag en komposthög som tar hand om grövre material som stjälkar och grenar. Där lägger jag också ogräsrens för att rotogräset ska dö. Denna kompost sprids halvförmultnad ut på våren för att höja mullhalten men gödslingseffekten är väldigt liten. En del av köksavfallet gräver jag ned ytligt i jorden men jag behandlar det då först med Effektiva mikroorganismer. Detta gör att avfallet fermenterar med nyttiga bakterier och man undviker då förruttnelse som jag personligen inte tror är det bästa för jorden. Där jag ytligt har grävt ned avfall på detta sätt har jag fått en fantastisk jord med otroligt tjocka daggmaskar.

Inom den organisk-biologiska odlingen menar man att ytkompostering, alltså marktäckning, är den bästa metoden för att skapa friska växter. Personligen tycker jag att man kan säga att alla metoder som ger en djup, mullrik, näringsrik jord (utan inblandning av kemikalier och konstgödsel) är bra för allt som växer. Denna djupa jord kan skapas genom olika metoder men i grund och botten handlar det om att omvandla organiskt material till mull. Eftersom varmkompostering och ytgödsling med stallgödsel verkar ge störst förluster av näring och mest växthusgaser föreslår jag att man undvika dem och istället använder täckodling, maskkompost och jordisering, gärna med tillsats av Effektiva mikroorganismer.
/Karin Jansson