Skriv ut

 Från Odlaren 2016

Text: Maja-Lisa Perby

Det började med några humlestörar på Julita gård, det fortsatte med historiska kartor och äldre beskrivningar av humle i Sverige. Det blev till ett samlat grepp om humle och om öl under ett millennium, sammanvävt med humlens biologi, genetik och kemi. Det blev till en kulturhistorisk bok om en tid då öl på en gång var dryck och födoämne med särskild plats i svensk vardag – en gedigen, encyklopedisk och sällsynt vacker bok kring humlen vars frukt, humlekotten, rymmer en hel smakvärld.

Humle – det gröna guldet. Omslag: Göran Eklund. Foto: Malin Strese

Humle - det gröna guldet av Else-Marie K. Strese & Clas Tollin.
Boken är utgiven på Nordiska museets förlag. 
Omslag: Göran Eklund. Foto: Malin Strese.

Bakgrunden till boken Humle – det gröna guldet är ett projekt som haft sin bas på Julita gård, och vars delar varit att inventera, undersöka och bevara svensk humle för framtiden. Ett inslag i inventeringen har varit att man med hjälp av historiska källor, framför allt äldre kartor där humlegårdar finns utritade, letat efter humle ute i fält – och funnit humle. Sammantaget har man lyckats belägga att all humle som samlats in i projektet kommer från platser där det förekommit odling av humle i äldre tid.

Genom att försöksodla den insamlade humlen har man lärt känna den vad gäller sådant som växtsätt, blomningstid och kottarnas utseende, liksom hur den uppför sig i praktisk odling. Genom genetiska analyser har man kunnat konstatera att svensk humle – som ofta blommar och sätter frukt tidigt – skiljer sig från humle på kontinenten. En slutsats man dragit är att svensk humle troligen utgörs av gamla sorter som införts för länge sedan.

Boken Humle – det gröna guldet tar väl vara på humle­pro­jektet, såväl resultat som arbetssätt, men den är inte en ”dokumentation” av projektet. Boken är i sin essens kulturhistorisk, humle som bärande tema innefattar själva anledningen till att man odlade och månade om denna gröda – att humle under en period på tusen år användes till att brygga öl, som varit inte endast dryck utan också födoämne.

Det har blivit till en härlig bok om kulturarvet svensk humle, sällsynt vacker, sällsynt genomtänkt, med text och bild och grafisk formgivning i skön förening. Det är en bok att bläddra i, att betrakta bild för bild, att läsa.

Humle – det gröna guldet. Foto: Malin Strese

Humleklon med kompakt växtsätt. Foto: Malin Strese.

Ta två teman som erbjuder sig själva, växten humle res­­pek­tive hur humleodlingar var inplacerade i odlingslandskapet. Båda får sin lysande behandling i texten, båda finns även som bildspår, lika med bilder med sparsmakad åtföljande text som gör att man kan ”läsa” bilderna. På foto efter foto visar humle – slingrande, klängande, i blom och med humlekottar – upp sig i sin variation. I en rikedom av gamla kartor framträder humleodlingarna inte sällan i stiliserad form, de få stängerna humle vid det lilla hemmanet lika väl som den omfattande humlegården vid slott och säteri. När man följer bildspåren sida för sida, vidgar de sig till bildberättelser.

Eller välj att läsa lite i flera kapitel, och då gärna ”bakifrån” i kapitlen. I denna bok är slutsatser och sammanfattande dis­kus­­sion något att riktigt glädjas åt och ett utmärkt sätt att närma sig boken.

Det är en bok att häpna över – hur redigt och klargörande allt är skrivet. Ta öltillverkningen med sina många steg från råvaror till färdigt öl. Författarna väver in så mycket, hur man bryggt öl under olika århundraden, utomlands, i Sverige, i olika delar av landet, på bryggerier och hemma på gården; sädesslaget korn, malt, humle i all sin variation – och man läser och man begriper, för varje detalj förs in så att den sätter fingret på ”vad det handlar om”. Till detta kom­mer den välgörande tonen av stillsamt resonemang och reflektion boken igenom, oavsett om sakområdet är historiska för­hål­landen, vetenskapliga rön eller praktiska erfarenheter.

Humle – det gröna guldet. Foto: Else-Marie Strese

I det lokala klonarkivet på Julita gård har varje planta en egen stör. Foto: Else-Marie Strese.

Boken förmedlar botanik, kemi, kunskap om äldre kartor, om ölbryggning så att man får blodad tand. De båda författarna, Else-Marie K. Strese och Clas Tollin är djupt kunniga inom sina fackområden, biologi, kulturgeografi, lantbrukshistoria; samtidigt är detta en bok bortom alla fack och etiketteringar. Allt i boken kan läsas – och bilder betraktas – i sin egen rätt. Och sammantaget, efter hand som man följer bokens många spår, blir allt till inslag i den väv som handlar om livet som det levdes av människor i Sverige under en tid då så gott som alla här i landet bodde på landsbygden och levde under en­kla förhållanden.

Den goda humlen. Foto: Malin Strese

Humleklon med långa sidogrenar. Foto: Malin Strese.

”Öl är given av Gud till människornas föda och uppehälle.”

Johannes Colerus, tysk präst, 1597

Humle framträder med hela sin växt­kraft i en epi­sod i Nikolaj Gogols Döda själar från 1842, och så att humlen på en gång blir sinnebild för en trakt i ledsam nedgångenhet och en bild av naturens fris­­ka tag.

Tjitjikov, romanens huvudperson är på en av sina många resor i ett lantligt Ryssland, han färdas genom en by där alla hus verkar förfallna. Efter byn följer kålland och grönsaks­sängar, en herrgårdsbyggnad uppenbarar sig, också den i förfall, liksom en trädgård som är förvildad och igenvuxen.

Där han färdas på vägen fångas Tjitjikovs blick av hum­len – för­kvävande svingar den sig bland fläder, rönn, vildhassel och en björk som är knäckt av storm eller blixtnedslag; den bre­­­­der ut sig i en upp- och nedgående rörelse och så att kläng­er­­­­armar blir hängande i luften.

I boken Humle blir humlens intensitet i växandet bekräf­tad. Humle hör till de växter som växer snabbast på längden i vårt klimat, och detta trots att den här befinner sig långt ifrån det område där den har sitt ursprung. Men det som gör humle till ”det gröna guldet”, framgår av boken, är humlekotten i sin inre komplexitet, med en ”sinnrik” förening av beska och aromer.

Humleodling i Böhmen skildras i en svensk bok från 1940-talet. ”Det är ett dyrbart nöje att odla humle – mycket knog och arbete och betydligt större risker än vid allt annat jordbruk. Humleplantan är till ytterlighet känslig för väderleken, samt utsatt för sjukdomar och parasiter.” Så in­leder Amelie Posse ett kapitel med rubriken Humle. Då man ska börja odla humle på ett nytt fält, fortsätter hon, ”måste jor­den förberedas genom djupplöjning, gödsling och gräv­ning – ända till en och en halv meters djup”.

Boken Humle förmedlar en likartad bild av sven­ska för­hål­­landen; möjligtvis är humle i Sverige mindre utsatt för sjuk­domar och skadeangrepp än den som odlas på kontinen­ten. Knoget bekräftas, humleodlingen var arbetsintensiv med beskärning, uppbindning och skörd som särskilt krävande mo­ment. Likaså bekräftas att humle för att utvecklas väl be­hö­ver god, genomarbetad och grundligt genomgödslad jord. I Sverige, där man ofta hade brist på gödsel blev avkast­ningen och kvaliteten därefter.

I samlingen Kåserier på allvar prisar Harry Martinson det enkla enbärsölet, med smak från ”de nordiska moarnas under­liga peppar”, han nämner denna okonstlade dryck i liknande ordalag som när han på annat håll skriver om saltsillen. Året är 1930, platsen ett förfriskningsställe vid Plåtgatan. ”Och en­bärsölet är härligt – och solen lyser på våra tysta tankars hedar … Det är ett mjöd för enkelt, armt folk, som har lidit sitt.”

En gång i tiden har en rad vilda växter använts vid öltillverkning, framgår av boken Humle, så som pors och skvattram, karaktärsväxter med tungsint kryddig doft på tuviga, sumpiga marker. Övergången till humle vid öl­till­verkning i Sverige skedde kanske på tusentalet, men inhemska växter och då främst pors har fortsatt att finnas med som ölväxter. Dessa växter – vad de tillför och inte tillför ölet – ger i boken relief åt humlen och allt vad den erbjuder ölet av konserverande egenskaper och aromer.

”Kronobergs län har stark humleplantering, och i september månad utgjorde humleplockning aftonsysslan i de flesta prästhus.”

Samuel Ödmann: Hågkomster

I Sverige kom odlingen av humle till ett tvärt slut. Sent på 1800-talet indu­stri­aliserades öltillverkningen; med industrialiseringen följde att man gick över till att använda importerad humle.

Nu drygt hundra år senare är svensk humle på väg tillbaka till svensk ölkultur. Läs bokens avslutande kapitel, där vävs den svenska humlens historia och framtid samman. Det framgår, övertygande, att med dagens förutsättningar – vad gäller att odla humle, ta vara på skörden, brygga öl – kan ett antal ”dolda förmågor” hos den svenska historiska humlen komma till sin rätt. I korthet, svensk humle har stor potent­ial för att ge öl med angenäm arom.

Genom humleprojektet bevaras ett femtiotal humle­klo­ner för framtiden i svenska genbanker. Utvald humle – som blommar och mognar tidigt, och där kottarna har hög halt av beska och aromer – finns tillgängliga via Grönt kulturarv®, i en första omgång ’Hulla Norrgård’ från Södermanland‚ ’Näs’ från Uppland och ’Korsta’ från Medelpad. Öl som bryggts från dessa humlekloner får omdömen som ”mycket gott” och ”utmärkt och kommenterades som friskt”. Man noterade aro­mer av fruktigt slag, från citrus till tropiska frukter, och bland smaker citrusfrukter, äpple, örtig/kryddig, toner av grönt gräs, i olika konstellationer.

Bra att veta för den hemmaodlare som vill vara med i den praktiska vården av ett kulturarv är att detta är humle som pryder sin plats i trädgården.

Läs mer:

Ytterligare en bok från humleprojektet, Humle i den svenska nationella genbanken, kommer under våren. Programmet för odlad mångfald, POM, står för utgivningen.