Skriv ut

Från Odlaren 1-1994

Text: Anders Lund

Storfruktiga blåbär är fortfarande litet kontroversiella. I någon trädgårdsbok har författaren ondgjort sig över dessa bär, som inte smakar som svenska och i den nyutkomna Odling av plantskoleväxter (1993 års upplaga) finns blåbär inte med. Ändå finns de att köpa i varje välsorterad handelsträdgård.

Den yrkesmässiga odlingen har visserligen inte kommit igång på allvar ännu i Sverige, men annat är det ute i Europa. Över 1000 hektar odlas i Tyskland, Holland och Polen. Där odlas mest högväxande sorter, som ger upp till 12 ton blåbär per hektar. Även i Norge satsas det nu på högväxande blåbär, där är arealen upp i ca 30 hektar.

Vårt vanliga blåbär heter på latin Vaccinium myrtillus och finns vildväxande i Europa och norra Asien. Smaken är god och syrlig, men bären är litet svårplockade, eftersom de växer ett och ett i bladvecken. Det är en nackdel vid kommersiell hantering.

Av storfruktiga blåbär finns ett flertal arter. Beroende på växtsättet kallas de högväxaude eller lågväxande. Högväxande blåbär,Vaccinium corymbosum, blir 1 -2 meter höga och kallas allmänt "highbush".

De lågväxande Vaccinium angustifolium blir 10 - 50 cm höga och kallas "lowbush".

Båda arterna härstammar från Nordamerika. Kännetecknande är att bären är stora och sitter i klasar som gör dem mer lättplockade än svenska blåbär. De är fasta i köttet och mycket välsmakande med en karakteristisk mild och fin arom, men de smakar definitivt inte som svenska blåbär. Storfruktiga blåbär är en exklusiv delikatess och mycket eftertraktade av konditorier och restauranger. De äts färska och används i deserter och bakverk.

I USA började odlingen redan i början av 1900-talet. Lågväxande blåbär är egentligen det vilda nordamerikanska blåbärsriset, som genom olika odlingsåtgärder - kalavverkning av skogen, ogräsbekämpning, gödsling och bevattning - gynnas så att hela mattor av blåbärsris kan utvecklas. De lågväxande sorterna är de härdigaste och trivs mycket bra i Sverige. Troligen är det på dessa den framtida blåbärsodlingen i landet kommer att baseras.

Svenska försök med högväxande sorter startade redan på 70-talet. Det visade sig då att vinterhärdigheten var dålig i vårt klimat.

Inte heller avkastningen blev tillfredsställande. Senare norska försök med högväxande blåbär har dock gett mycket bättre resultat än de svenska, men kanske har de senaste årens milda vintrar skapat litet för stor optimism. Det tror i alla fall Björn Gustavsson, hortonom och ansvarig för blåbärsförädlingen vid Balsgård utanför Kristianstad.

Surjordsväxt

Blåbär har ganska anspråkslösa växtkrav, som mycket liknar lingon (se Odlaren 6- 93). Idealiskt är en humusrik sur sandjord med pH omkring 4,5. Behöver man sänka pH-värdet kan man göra det t.ex genom att blanda in rikligt med okalkad mellantorv i jorden. Ett annat sätt att sänka jordens pH-värde är att blanda i svavel i jorden ett år före plantering, men detta bör diskuteras ur ekologisk synpunkt.

Blåbär har ett ytligt liggande, fint och välförgrenat rotsystern, som gör den mycket känslig för torka. Å andra sidan kan plantorna dö om de står bara ett par timmar i vatten. God dränering är därför minst lika viktig som god vattentillgång.

Blåbär är frostkänsliga buskar. Plantera dem därför hellre på en högt belägen sluttning än i ett frosthål.

Plantering

Vid plantering justeras först jordens näringsinnehåll. Enklast är att börja med ett jordprov och sedan följa de tyska rekommendationerna: ett fosfortal på 6 mg/100 g torrjord, 12 mg kalium och 8 mg magnesium.

På mullfattiga jordar blandas torv i planteringshålet. Man kan också bygga upp 30-40 cm höga bäddar med torv, barkmull och jord och plantera i dessa; det fungerar bra i Norge.

Plantorna bör vara minst tre år gamla och inte för klena, när de planteras ut. Vänta hellre ett år innan de sätts på slutlig växtplats om de är små och var noga med att inte sätta dem djupare än de stod i plantskolan.

Plantavståndet bör vara 75 cm för lågväxande sorter och radavståndet 2 m. Räknat per hektar går det åt ca 6700 plantor per hektar. Högväxande sorter kräver ett större plantavstånd på 125 cm och ett radavstånd på hela 3 meter, men så kan de också bli 2 m höga. Då får man ca 2700 plantor per ha.

Nyplanterade buskar blommar gärna rikligt. Eftersom årstillväxten hämmas om de späda plantorna tillåts sätta frukt, plockas en del blommor bort under de två första åren efter plantering. På så sätt säkras en god tillväxt.

Bevattning

Att odla blåbär i stor skala utan bevattningsmöjligheter är inte att rekommendera. Blåbär vill ha vatten regelbundet för att ge god kvalitet på bären. Litet men ofta är en bra regel vid bevattning av blåbär, om man ser till skörden. En bra rekommendation är 3 - 4 mm/dygn under varma dagar

Byggs bevattningsanläggningen som en sprinkleranläggning med bevattning ovanifrån, kan denna användas även som skydd vid sena nattfroster under blomningen. Blåbär klarar dock frost under blomningen bättre än lingon.

Kvävegödsling med bevattning rekommenderas i Tyskland under juni-juli, och de doserar 100 ppm kväve per liter vatten.

Storfruktiga blåbär av sorten Putte är lågväxande men ger förvånansvärt mycket bär.

Marktäckning

Blåbärens känslighet för variationer i rnarkfukten gör den mycket lämpad för rnarktäckning (muiching). De ytligt liggande rötterna får dessutom ett bättre skydd mot höga temperaturer, mullhalten i jorden ökar och markfuktens avdunstning minskar. Försök har entydigt visat att såväl avkastning som tillväxt ökar vid marktäckning med flis eller sågspån. Ett lager på 5 - 10 cm kväver effektivt ogräs. Plantorna riskerar dock att drabbas av kvävebrist vid marktäckning och en dubblerad kvävemängd rekommenderas i Amerika.

Gödsling

Ett bra tecken på att plantan trivs är att den skjuter kraftiga skott från basen. Visserligen svarar blåbär på kvävegödsling men det handlar inte om några större mängder. Utgångsläget ska vara ca 30-40 kg kväve per hektar och år, vilket sedan justeras med mängden marktäckning.

När buskarna väl etablerat sig kan bladanalyser användas som riktlinje för gödslingen. Vid en bladanalys tar man ut 100 g blad utan stjälk mitt på ett årsskott. Lämplig tidpunkt är under sista halvan av augusti. Följande värden är de rekommenderade:

Kväve N 1,7 - 2,0%
Fosfor P 0,1 - 0,2%
Kalium K 0,6 - 1,0%
Kalcium Ca 0,2 - 0,3%
Magnesium Mg 0,2 - 0,3%
Mangan Mn 100 ppm
Järn Fe 100 ppm
Zink Zn 20 ppm
Koppar Cu 12 ppm
Bor B 50 ppm
Källa.- Grön Viden, Dyrkning af blåbär, 1991.

Ogräsbekämpning

Innan planteringen måste fältet vara ogräsfritt. Ogräsrensning kan vara ett problem. Det går inte särskilt bra att rensa mekaniskt nära plantorna, eftersom rotsystemet är ytligt liggande och lätt skadas. Därför är marktäckning den bästa metoden att hålla kontroll på ogräset närmast plantorna. Det gäller dock att inte täcka för mycket närmast rothalsen, eftersom detta gynnar angrepp av blåbärskräfta. Mellan raderna går det bra att fräsa eller harva. Blåbärsplantor är ganska känsliga mot kemiska preparat om de hamnar på bladen.

Sjukdomar och skadeangrepp

Med rätt odlingsteknik är blåbär en ganska frisk kultur. Den vanligaste sjukdomen är blåbärskräfta. Grenar eller hela buskar dör genom att rothalsen angrips och barken flagnar av. Förebyggande bekämpning består i att inte gödsla för mycket med kväve, och framför allt inte för sent på säsongen. Dessutom ska rothalsen hållas torr och plantorna måste få avmogna tillräckligt på hösten. Att minska ner vattningen på sensommaren är ett effektivt knep.

Öronvivlar kan vara besvärliga eftersom deras larver äter rötter och rothals på ungplantor och fullvuxna vivlar äter blad.

Beskärning

Högväxande sorter sätter frukt på små korta sidoskott. Ungplantoma byggs upp och förhindras att blomma genom att endast spara kraftigt upprättväxande skott och avlägsna svagare sidoskott, på vilka blomknopparna bildas.

Äldre buskar föryngras genom att ta bort gamla grova grenar. I Tyskland beskäres buskarna vart sjätte år, då sjuka och skadade grenar tas bort och även sådana som hänger in över gångarna.

Lågväxande sorter sätter flest blomknoppar på unga och kraftiga fjolårsskott, som skjuter upp från buskens bas. Därför odlas dessa ofta som vartannatårsgröda och riset bränns efter skörd eller beskärs hårt vartannat år. Speciellt vanligt är detta i stora maskinskördade odlingar i Kanada och USA, eftersom maskinerna skadar riset och ökar risken för sjukdomar. Vid handplockning kan det räcka med en föryngring vart 4-5 år, då buskarna skäres ner helt till marken. Året därpå blir det ingen skörd alls eftersom det är på fjolårsskotten som frukterna sätts, men sedan blir det istället desto mera.

Sortval

Idag finns ett femtiotal sorter på marknaden, främst i Tyskland och Holland. Kommersiella odlare köper ofta sitt material därifrån, eller låter någon plantskola sköta importen. Högväxande blåbär kostar idag ca 18 kr per treårig planta exklusive tull och frakt. Det lönar sig därför att köpa ett mindre antal moderplantor och från dessa driva upp eget material med hjälp av sticklingar.

På den svenska marknaden finns idag (1994) endast den lågväxande Balsgårdssorten Putte. Den förökas av Björkhaga plantskola AB i Veberöd. Fler sorter är dock under utveckling på Balsgård och även en del amerikanska sorter provodlas där för närvarande.

För svenska förhållanden är vinterhärdigheten den viktigaste egenskapen. Lågväxande sorter är härdiga ända uppe vid Norrlandskusten. Att inte få alla bären mogna på en gång kan vara nog så viktigt om man vill undvika skördetoppar. Enklast görs detta genom att till sin odling välja flera sorter som mognar på olika tider. På så sätt gynnas också korspollinering, även om blåbär i allmänhet är självbefruktare. Här följer några av de bäst lämpade sorterna för nordiskt klimat:

Högväxande sorter:

Bluecrop (1959) är den mest odlade sorten i USA och ger de bästa skördarna i Norge. Den har upprätt växtsätt, är kraftigtväxande och ger goda bär, som mognar i mitten till slutet av augusti.

Darrow (1965) är kraftigväxande med upprätt växtsätt och medelstora söta och aromatiska bär som mognar sent, i slutet av augusti till början av september. God avkastning och odlingsvärd vid svenska försök på 1970-talet.

Bluetta (1968) har kompakt växtsätt och medelstora ljusblå bär. Den mognar mycket tidigt, dvs i slutet av juli, två veckor före Bluecrop, men har bara låg till medelgod avkastning.

Patriot (1976) är en kraftigtväxande buske med stora bär och god smak. Den mognar medeltidigt, dvs början till mitten av augusti. Lågväxande sort:

Putte (1986) är en mycket härdig lågväxande sort och den enda svenska framtagen vid Balsgård. Låg, kompakt, högst 40 - 50 cm hög, vilket gör att den skyddas av snötäcket i snörika trakter. Bären är mörkblå, medelstora, söta och aromatiska. Avkastningen är god: 0,5 - 2 kg per buske. Den är självbefruktande och har provodlats med gott resultat i Kristianstads län.

[För mer aktuell sortlista se artikeln Bygg ett blåbärsland (pdf nytt fönster)]

Skörd och avsättning

Storfruktiga blåbär är en lönsam gröda att odla. Rensade och paketerade bär i 250- grams kartonger direkt från odlaren kan säljas för 40 - 50 kr/kg enligt uppgifter både från svenska och norska odlare. Uppgifter på avkastning varierar mellan 5 - 10 ton per hektar, vilket betyder ca 1 kg bär per buske av lågväxande sort (Putte) eller 1 - 3 kg per buske av högväxande sort.

Skördemaskiner för blåbär finns numera även i Europa och utveckling pågår. För att maskiner ska löna sig krävs stora arealer med samtidigt mognande bär. Som jämförelse behövs ungefär tio plockare per hektar och säsong vid manuell skörd. Självplockning är därför ett bra alternativ.

Den som funderar på att starta en blåbärsodling får räkna med att det tar 4 - 5 år innan buskarna ger ordentlig skörd. De första tre åren innebär mest utgifter i form av plantor, bevattning och inhägnad.

På sikt räknar forskarna med att kunna korsa vår härdiga inhemska Vaccinium myrtillus med sina aromatiska bär med de mer högavkastande storfruktiga amerikanska blåbären, men arbetet är inte problemfritt. Några sådana sorter är alltså inte att vänta de närmaste åren.