Fjällkon och rödkullan
– Lantraser i det biologiska jordbruket
Olje- och kemikalieproducenterna bär en stor del av skulden för mordet på Smålandskon, Gotlandskon och alla de andra raserna som snabbt dog ut efter andra världskriget. Av de gamla lantraserna återstår i Sverige endast fjällkon och kullkon. Anders Nordin, sedan 1970 lantbrukare i Norrbotten med egen fjällkobesättning, slår ett slag för en intelligent och härdig ko: en ko för ett samhälle med begränsade energiresurser.
Det tama nötkreaturet tror man härstammar från uroxen och möjligen från zebuboskapen. I vårt land vet vi att nötkreaturen förekom som husdjur redan under yngre stenåldern. Både behornade och kulliga kor förekom troligtvis. Även utseendet med avseende på färg och storlek var varierat. Varje landsända och region hade utvecklat sin egen koras lämpad för de klimatologiska förutsättningarna. Kons egenskaper, de s k bruksegenskaperna, hängde intimt samman med samhällets allmänna tekniska nivå och de allmänna ekologiska förutsättningar som rådde och som det relativt isolerade samhället var en del av.
I takt med samhällets utveckling genom förändrad handel, produktionsförhållanden, ny teknik osv förändras även jordbruket. Nya foderväxter och nya odlingsmetoder innebär att behovet av regionanpassade nötkreatursraser förändras på ett drastiskt sätt. Redan i början av 1800-talet importerades svartbrokig låglandsboskap och ayshire-ras för att "förbättra" det inhemska kobeståndet. Den rödbrokiga svenska boskapen som har sitt ursprung i några herrgårdsstammar i mellersta Sverige, där man mycket tidigt korsat ayshire med korthornsboskap, ger upphov till den nuvarande SRB-rasen. SRB och låglandsboskap är de nu totalt dominerande raserna i Sverige.
Energisnåla kor...
Smålandskon, Gotlandskon och de särpräglade kust- och ö-raserna är oblandade ända fram på 1930-talet men går sin undergång mycket snabbt till mötes därefter. I norra Sverige, norra och mellersta Norge och Nordfinland förädlas den lantras som fått benämningen Fjällras (Norskt Fe och Sidet Tröndefe i Norge och Nordfinsk boskap i Finland). I Dalarna, över Värmland och Dalsland samt långt ner i Bohuslän dominerar en annan lantras - Rödkullan. Vid andra världskrigets slut kan man uppskatta antalet kor av fjällras i Sverige till 170 000 och rödkullorna till ca 70 000.
Vad som utmärker dessa lantraser är den i förhållande till storleken synnerligen goda avkastningsförmågan samt rasens härdighet och förnöjsamhet. Detta ger dem ett mycket stort värde för tillgodogörandet av de naturliga fodertillgångarna i Norrland och övre Dalarna liksom i alla skogsbygder.
Åtskilliga försök gjordes under 1900-talets första hälft att föra in förädlade raser i ladugårdarna hos Norrlands bönder och i Svealands skogstrakter. Alla dessa försök misslyckades fullständigt då bönderna i norr var beroende av kor som kunde föda både sig och sin ägare på skogsbete och traktens grödor. I lantrasen hade man en ko som gav möjlighet till överlevnad även under missväxtår.
... och kraftfoderkor
Efter andra världskriget inträder ett nytt fenomen. Oerhört billig energi i form av olja som omvandlas till konstgödsel och foderspannmål flödar över landet. Bönderna i norr blir mindre beroende av en energisnål ko som klarar att anpassa sig efter födotillgången.
Avelstekniker, konstgödselproducenter, godsägare och andra geschäftintressenter går samman för att erövra de norra delarna av landet. Här finns guld att skära genom export av djur, spannmål och konstgödsel. Framgången är total och på 40 år decimeras lantraserna från 250 000 kor till att omfatta ca 1 000-talet renrasiga lantrasdjur. Man har lyckats skapa ett jordbruk som är totalt beroende av konstgödsel och kraftfoder och som samtidigt inte klarar av att hävda sig ekonomiskt utan kontinuerligt kräver statliga penninginjektioner.
SLB, SRB och Jersey-raserna är högförädlade koraser anpassade på samma sätt som växtsorterna i det moderna jordbruket. De högförädlade industriraserna är lika omöjliga som giftsprutan i det biologiska jordbruket. Ett biologiskt jordbruk kan bara baseras på sorter och raser som är anpassade och integrerade i varje regions specifika ekologi.
Vad som utmärker förädlade sorter är likhet mellan individerna. Likhet innebär också stor känslighet för påfrestningar. Fjällrasen är en lantras och lantraskännetecknet är olikhet mellan individer. Utåt syns det på storleksvariationen och färgteckningen där alla varianter mellan rött, svart, grått och vitt förekommer liksom prickar, fläckar och ränder i alla kombinationer.
(Foto)
Fjällkons egenskaper
Fjällrasen växer långsammare än de andra koraserna. Det innebär att förstakalvarna avkastar mindre än rasmedeltalet, ett förhållande som inte gäller andra raser. I kombination med att rasen är liten med mindre muskelfibrer (mörare kött) så ger den långsamma växten också en överlägsen smak i jamförelse med SRB och låglandsboskap. Skillnaden är som att jämföra broilersmaken med smaken på tupp och höna.
Fjällrasen är en lätt ras med starka ben, mycket god brunst och stark livskraft. Upp till 11 års ålder betraktas fjällkon som ungko. Rasen är framavlad under tusentalet år och söker sig föda där sådan knappt står att finna. Den har en annan energiomsättning än de andra raserna och förbrukar mindre energi genom att den avger mindre vattenånga genom huden. Den är nyfiken och avelsmässigt präglad på människan. Det innebär att t ex kvigor som är ute på bete under sommaren och inte tidigare haft kontakt med människor inte förvildas utan är nyfikna och tillgivna vid inställningen på hösten. Ännu så länge är fjällkon en lantrasko trots seminavelns stora genomslagskraft. Hon anpassar sin mjölkavkastning till mycket stor del efter mängden och sorten foder.
Fjällraskon är också en utmärkt lövätare och har lätt för att lära sig bryta ner mindre träd. Som lövslybekämpare är hon bättre än fåren. Flera olika djurarter skall om möjligt alltid hållas samtidigt på ett bete då de utnyttjar olika nischer i betesgräsen samtidigt som de bekämpar varandras tarmparasiter. Betesvallarna håller längre och behovet av diverse kemikalieavmaskning bortfaller.
Ekonomi på olika vis
Till fördel för fjällkon är att mejerierna sedan några år långsamt övergår till att betala för mjölken efter torrsubstanshalt - både fett och protein - och att många individer i fjällrasen har en proteinprocenthalt som ligger mycket nära eller lika med fetthaltsprocenten. Detta kan på sikt gynna ekonomin för en fjällkobesättning.
Fjällraskon är i många fall lämplig i små besättningar och som hushållsko eftersom hon väl anpassar sig efter enklare förhållanden. En del besättningar med fjällraskor uppvisar ganska hög avkastning, 7 500 kg eller 300 kg smörfett per ko och år, vilket är väldigt mycket om man jämför avkastning per 100 kg levande vikt. Fjällkon väger mellan 400 och 500 kg medan man för SRB räknar med 550 och SLB 650 kg. I konventionell jämförelse mellan raser är bruttolönsamheten ca 1 000:-/ko/år till fjällkons nackdel.
Har man däremot låga byggnadskostnader och lite kargare marker och vill ägna sig åt en individuell och lite "intelligentare" koras och självklart arbetar för ett biologiskt jordbruk är fjäll- eller rödkullan den enda möjligheten.
För en överlevnad i framtiden och för ett biologiskt jordbruk är lantraserna fjällkon och rödkullan nödvändiga i många fler ladugårdar.
Anders Nordin