Getterna – pigga och intelligenta
Ingrid Moholm på Hällvallen utanför Piteå har i många år hållit getter i liten skala för att få getmjölk. I den här artikeln berättar hon om hur man bäst sköter och utfodrar djuren för att få mycket mjölk av hög kvalitet. Men lika mycket som om mjölk berättar hon om arbetsglädjen med ett piggt och intelligent djur. Recept på getost får du förstås också.
Det här ska handla om getskötsel i liten skala, dvs ungefär 3-8 getter. Ju mer arbete och tid man lägger ner på individuell skötsel, desto mer mjölk får man och samtidigt ett lugnare och friskare djur. Att tjudra en get på en gräsmatta med en vattenskål hela sommaren är helt förkastligt.
Foder och bete året runt
Till en get behövs ca 0,08 ha (800 m2) för att klara årsbehovet av hö. Denna areal förutsätter att djuren betar ute på sommaren. För bete behövs minst 0,05 ha. Kraftfoderåtgången beror på mjölkmängd och tidpunkt på året, dvs om geten är sinlagd, dräktig eller högmjölkande. För egen del behöver geten ca 0,1 kg/dag. Kraftfodret kan vara en blandning av korn och havre med tillskott av lite Betfor (torkad betmassa). Kokt potatis, råa grönsaker, bröd m m uppskattas, liksom kvistar av sälg, björk, gran och tall. Vill man utfodra getterna med torkade lövruskor hela vintern är det lämpligt att vid midsommartid klippa stora mängder kvistar och torka på torr, mörk plats. Mineralfoder, saltsten och rent vatten skall alltid finnas.
Till skillnad från kor och får, som är markbetare, söker getterna gärna föda på högre höjder. Är hagen utrustad med buskar och träd samt stenar och annat att hoppa på, stortrivs getterna. Staketet till hagen kräver tålmodigt arbete. Saknar getterna sysselsättning eller bete i hagen hittar de gärna på rackartyg. Ett 1,5 meter högt stängsel räcker, men maskorna i nätet måste vara mindre än i ett fårstängsel. Se också till att det inte finns möjlighet för getterna att krypa ut någonstans.
På vintern får man ersätta betet med hö. Ju mer örter höet innehåller desto bättre faller det geten i smaken. Gamla vallar ger ofta mindre hömängd, men innehåller mycket av det som getterna vill ha. Vall med klöverinblandning är proteinrik och man bör slå den innan timotejen går i ax och klövern blommar alltför rikligt. Använder man skulltork blir urlakningen mindre och AD- vitaminhalten högre jämfört med om höet torkar ute.
Ensilage bör endast ges till getter om det är av prima kvalitet. Ensilage är den vanligaste smittkällan för sjukdomen listerios. Dåligt ensilage ger en mycket illaluktande ost.
De flesta getterna i Sverige är av svensk lantras. I denna ras förekommer alla färgvarianter, lång- eller korthåriga, behornade eller kulliga. Både bocken och geten kan alltså vara utan horn. Kullighet är dominant men man bör inte para en kullig get med en kullig bock, då tvekönthet kan uppkomma.
I den dagliga skötseln ingår att borsta getterna och hålla dem rena. Håret vid juvret kan klippas bort om det stör mjölkningsarbetet. På sommaren kan man klippa pälsen (med vanlig sax eller maskin), men då ökar också risken för insektsbett. Getterna drabbas ibland av en liten pälsätande lus. Den är i och för sig inte farlig, men orsakar getterna en del klåda. Vi har med lyckat resultat först klippt getterna och sedan badat dem med hundschampo mot ohyra.
Klövarna bör man se över med några veckors mellanrum. Vintertid, när getterna är inomhus, är det särskilt viktigt. Trädgårdssekatören är ett lämpligt redskap.
Att binda upp detta pigga och livliga djur är för mig otänkbart. Har man bara några få getter bör man ha en box till varje get. Den bör vara minst 3-4 m2 med en låda att ligga och hoppa på. En egen höhäck och en vattenskål samt ren ströbädd bör också ingå i getens lilla rum. Getter som har varsin box blir lugnare och slipper stressen som uppstår i lösdrift. Väggarna bör vara höga och stadiga, gärna med en spjälvägg till grannen.
En get tål kyla ganska bra. Temperaturen kan gå ner till ± 0° i lagården utan att getterna tar skada. Men se till att vattnet inte fryser. Vi brukar, om tempen går ner till 0°, koka upp vatten och ge det ljummet till getterna. Det uppskattas förtjust. Den lämpligaste rumstemperaturen ligger på mellan + 5 och +10°. Huvudsaken är att det är torrt och dragfritt.
Dräktighet och killning
Geten löper 1-2 dagar med 19-20 dagars mellanrum, och skenlöpning är ganska vanlig. Betäckningen sker oftast på sensommaren eller hösten. Dräktigheten är 5 månader. Getkillingen bör inte betäckas innan den är 6-8 månader. Löpningen märks på att geten skriker och vispar på svansen.
Mjölkgeten bör sinas ner minst 2 månader före beräknad killning. Sinar hon inte själv, får man tvångssina henne. Det är då främst kraftfodret man minskar på, absolut inte vattnet. Juvret mjölkas ur ordentligt några gånger och sedan slutar man tvärt.
Cirka 1 månad före killningen ökas kraftfodergivan sakta, så att den i samband med killningen är uppe i 0,5-0,7 kg (beroende på hömängd och annat foder). Ökar man kraftfodergivan för snabbt efter killningen, kan geten matvägra. I högst 14 dagar efter killningen ska full giva ges. De två sista månaderna av dräktigheten kan man i selenfattiga områden ge selentillskott.
Killningen går oftast problemfritt. I slutet av dräktigheten är juvret spänt. Före killningen svullnar könsöppningen och färglöst slem rinner ut. Geten pratar lite extra, reser och lägger sig och krafsar i bädden. Givetvis ska hon ha en ren hö- eller halmbädd under sig och hon tycker mycket om att man bryr sig om henne extra.
Man bör vara med vid killningen, även om väntan kan bli lång. Normalt ska framklövarna följda av nosen komma först. Har inte geten killat 4-5 timmar efter att fostervattnet gått eller något annat verkar onormalt måste man tillkalla veterinär. Det händer också att en förstföderska inte alls bryr sig om sitt nyfödda barn, och man bör kontrollera att killingen får i sig råmjölk inom en timme. Dra själv några drag i spenen så att mjölken rinner till.
Blir det tvillingar eller trillingar föds de andra i regel inom en halvtimme. Förstföderskor får oftast en killing och sedan två eller tre följande år. Bästa avkomman får hon fjärde till sjätte året.
Efter killningen är geten oftast trött och törstig. Ge henne ljummet vatten och gärna lite välling. Du kan inte nog pyssla om den nyblivna mamman.
(Foto)
Det är viktigt att få en bekväm ställning för ryggen vid mjölkningen
Första veckan måste killingen ha råmjölk. Den innehåller vitaminer och antikroppar som skyddar den nyfödda killingen mot infektioner. Försök att mjölka ur lite råmjölk och frys ner den som reserv om någon get skulle förolyckas.
Vill man efter en vecka ha mjölken själv får man föda upp killingen med något mjölkpulver från Lantmännen. Vi har aldrig använt annat än barnvälling och getmjölk till killingarna. På detta har tillväxten varit mycket fin.
För att veta hur stor mängd mjölk man ska ge killingen är 3 X 3 X 3-regeln lätt att komma ihåg. 3 dl 3 ggr/dag i 3 månader. För att inte ge all mjölk (3 dl) på en gång, kan man ge 1,5 dl innan man börjar lagårdsarbetet och 1,5 dl när man är färdig. Detta hindrar killingen att få diarré p g a för mycket mjölk. Enklast är det att försöka lära killingen att dricka ur en skål istället för nappflaska. Vägrar den att dricka ur skålen, stick in ett finger i munnen så den börjar suga. Stoppa ner fingret med den sugande lilla killingen i mjölkskålen och tryck den lätt på nacken, men inget våld! Det brukar gå perfekt efter några försök. Killingarna börjar efter några veckor att smaka på höstrån och kraftfoder.
Också bocken behövs
För att det alls ska bli några killingar och därmed mjölk behövs naturligtvis en bock! En behornad bock får ofta långa, kraftiga och vackra horn. Har man egen bock måste han fästas ordentligt under getternas löpperiod. Han har en enorm styrka och gör allt vad han kan för att ta sig in till getterna. Det räcker oftast med 1-2 besök hos bocken, när man sett tydliga brunsttecken hos geten.
Vuxna bockar klarar av 200-300 getter/säsong. Bocken behöver också kraftfoder och allsidig mat för att klara av sitt arbete! Givetvis skall också han borstas och få klövarna klippta regelbundet.
Reta aldrig en bock genom att dra honom i hornen eller knuffa honom i pannan!
Mjölkning för hand eller med maskin
När det är dags för dig att försöka mjölka så se till att du sitter eller står bekvämt. Getterna lär sig snabbt att hoppa upp på ett mjölkbord. Att stå över geten, som gamla tiders bilder visar, är mycket opraktiskt och olämpligt. Längst fram på mjölkbordet ställer man en låda med kraftfoder som geten kan mumsa på medan du mjölkar.
En get som mjölkas för första gången kan vara lite besvärlig. Bind henne i ett halsband och försök, om du mjölkar på golvet, att sätta ena knäet framför hennes framben. Kanske sparkar hon med bakbenen och då får man be någon hålla henne på ryggen. Prata lugnt med geten och beröm henne när hon är duktig. Brödbitar i matlådan uppskattas. Använd överhuvudtaget aldrig hornen att hålla fast eller dra geten i.
Att förklara hur handmjölkning går till är inte lätt. Det finns inte så många som kan lära ut det heller, men försök i alla fall få tag i någon som kan visa dig.
En bra mjölkget kan ge ända upp till 4-5 l/dag, normalare är 2-3 l/dag. Skötsel, utfodring, härstamning, ålder, stress, antal killingar är faktorer som påverkar mjölkmängden. Är man en van handmjölkare kan man med lätthet mjölka 15 getter utan maskin. Med maskin fungerar mjölkningen på samma sätt som vid mjölkning av kor. En skillnad är dock att geten bara har två spenar.
Getterna är friska djur, men för att producera flera liter mjölk om dagen, så krävs att allt fungerar som det ska i den lilla kroppen och att fodret är av bra kvalitet, och innehåller rätt näringsämnen. Vid individuell skötsel lär man snabbt känna sina djur och märker när något är galet. Kontakta veterinären och använd inte den sjuka getens mjölk.
Getmjölk skiljer sig från komjölk
Getmjölken skiljer sig på några punkter från komjölken:
- Största skillnaden är getmjölkens stora innehåll av kaprin-, kapron- och kaprylsyra, 17% jämfört med komjölkens 5%. Dessa syror ger getosten en speciell smak under ostens mognadstid.
- Mjölksockret är annorlunda uppbyggt. En del människor tål getens mjölksocker bättre än komjölkens.
- Getmjölkens fettkulor är mindre än komjölkens. Det gör att det ej blir någon gräddsättning på getmjölken. Fettet är mer lättsmält och koagulerar ej i magen.
- Karotinet i komjölken ger den dess gula färg. I getmjölken är A-vitaminet färdigt och den är därför vit. Fastän getmjölken är blekare är halten A-vitamin lika hög som i komjölk.
- Getmjölk är inte så fet som många tror. Fetthalten ligger någonstans mellan 3 och 3,5%
Under årens lopp har vi levererat mycket mjölk till komjölksallergiska barn. Efter 1-2 år på getmjölk har de flesta barn blivit friska. Några barn med svårare allergi måste dock fortsätta hela livet med getmjölk eller annan ersättning för komjölk.
Som vid all hantering av mjölk måste hygienen vara god. Förutom ovarsam behandling av mjölken kan för mycket kålväxter i fodret ge en bismak. I slutet av mjölkperioden, liksom vid juverinflammation, kan mjölken få en lite saltare smak.
Eftersom mejerierna inte tar emot getmjölk (Östersunds mejeri och några nystartade getmejerier undantagna) måste man själv göra något av den. Förutom att dricka den, kan man göra ost och messmör och underbara ostkakor. Givetvis kan man också använda den i all slags matlagning med gott resultat.
Den vita osten innehåller protein, kalcium, fosfor, A- och D-vitamin. Den bruna osten och messmöret är bla rika på mjölksocker, albumin, globulin och mineraler.
Getterna och odling
Getter och organisk-biologisk odling går mycket bra att kombinera. Den halm- eller höbädd som getterna har haft i sina boxar (och som vi brukar byta ca 1 gång/månad) är ett utmärkt täckmaterial. Men lägg inte färsk gödsel på landen eller t ex under tomatplantor i växthuset. Sex månader gammal getgödsel innehåller 12 kg N, 3 kg P och 8 kg K/ton. Getgödseln har en trevligare och torrare konsistens än kogödseln och ser ut som små svarta piller.
Odlar man grönsaker får man mycket blast o dyl som getterna gärna äter. Kålblad är begärliga men för mycket blast kan ge mjölken kålsmak. Ett par blad/get och dag går bra. Gallrar du svartvinbärsbuskarna eller skrotar jordgubbslandet så ge getterna kvistarna och bladen.
Allt är dock inte ätbart. Tomat- och potatisblast är giftigt, likaså en hel del prydnadsbuskar och blommor. Klipper man gräs till getterna, ska man se till att inte få med smörblomma, åkerfräken, sprängört, odört eller vildpersilja. Det finns säkert flera farliga arter i din trakt än dessa. En get är tämligen slarvig när den äter och vi har haft getter som gladeligen ätit smörblomma, trots att det sägs att getter inte äter giftiga växter.
Tid och pengar
Är det då bara fördelar med dessa pigga och intelligenta djur? Jag måste säga att efter 12 års getfarmande i mindre skala (som mest 9 djur) överväger det positiva helt klart. Men man måste vara beredd på att vardag som helgdag, morgon som kväll mjölka och sköta om djuren. Man blir bunden och det kan vara svårt att få tag på en ersättare som kan handmjölka. Mjölken ska tas om hand hemma på gården och messmöret ska passas. Ibland har mesegrytan varit svartbränd, när man glömt den på spisplattan.
Ekonomin på getterna är mycket svårt att beräkna. Har man redan maskiner för höbärgning m m och en lagård som inte behöver byggas om alltför mycket ger getterna snabbt vinst. Ryktet om att du tillverkar ost sprider sig fort.
Denna artikel kanske låter som en komplett beskrivning av hur man får ut mesta möjliga mängd mjölk på effektivaste sätt. Men jag har bara skrivit ner det som jag tycker är viktigast och mest tänkvärt efter många år med getter, främst som underbara kamrater och som ett fint komplement till min livsstil och odling.
Ost- och messmörstillverkning
Detta behöver du: hink, 10 l mjölk, ostlöpe (finns på apoteket), slev, gryta (minst 5 l), durkslag, skål, sked.
1. Värm mjölken till 30-35° eller ta spenvarm mjölk.
2. Tillsätt ostlöpe, ca 1 msk/10 l mjölk, rör sakta några varv. Låt stå i ca 20 min.
3. Skär med slev eller lång kniv ett nätverk av stavar i den tjocknade mjölken ca 1 cm stora. Rör ordentligt. Låt stå varmt ca 30-40 min (ev kan man värma på plattan igen till 35°).
(Teckning )
4. När ostmassan sjunkit till botten efter 30-40 min, slår man upp massan i ett durkslag som placerats över en stor gryta. Med sleven pressar man från ytterkanterna ihop osten. Vasslan, som samlas i grytan, kokas sedan till messmör.
5. När all vassla pressats ur, kan man ev lägga på en tallrik med tyngd och pressa osten. Låt den stå framme i köket några dagar. Vänd och torka den minst 2 ggr/dag.
6. Osten kan sedan efter smak frysas ner, saltas eller kryddas. Mognaden avstannar i frys, sker långsam i kyl och snabbast framme i köket. Efter 2-3 dagar smakar osten surt, men det försvinner sedan och osten gulnar, torkar och får ostsmak.
7. Messmör blir det när vasslan kokats fri från vatten. När vasslan kokar upp, ta av locket och ös upp den vita massan som bildats på ytan. Låt koka kraftigt utan lock tills ca 4-5 cm vätska återstår. Tillsätt avskummet och minska värmen betydligt. Låt koka sakta tills bara en brun-vit massa återstår. Låt kallna och rör ihop meset och slå upp det i en burk. Kan frysas. Kokningen tar flera timmar och görs med fördel utomhus, då det bildas stora mängder ånga.
Ingrid Moholm