Levande djur är också kultur
Selma Lagerlöfs byst på Mårbacka i Värmland är en symbol för en kulturskatt värd att bevara. Lantraserna tillhör också vårt kulturarv. Märkligt nog är boklig kultur viktigare att bevara än levande.
Att Selma Lagerlöfs Mårbacka ska finnas kvar är väl självklart men varför ska man bevara en gammal ko som rödkullan? Det är inte för att den mjölkar särskilt bra eller för att den passar som prydnad i trädgården till en ordinär villa.
En bonde svarar i bästa fall att det var väl trevliga djur, fast små. Och många lantbrukare har överhuvudtaget aldrig sett en rödkulla.
Fastän bara få kopplar ihop lantraser med begreppet kultur, är rödkullan i högsta grad ett fragment av vårt kulturarv. I själva verket är den en levande genbank, som riksdagen beslutat ska bevaras. Den har ytterst värdefulla egenskaper i sina gener, egenskaper som bara inte får försvinna.
För några år sedan var rödkullan utrotningshotad. Genom idogt idéellt arbete anses rasen idag räddad. Men det är knappast myndigheternas förtjänst.
Varför bevara rödkullan?
Att rödkullan ska få finnas alls är för somliga precis som att bevara lökgrodan - nej, namnet är inte felstavat - eller en gammal fäbod. Just nu tillåts bevarandet ha ett egen-värde. Rödkullan är viktigare än så. Sedan tusentals år har vår försörjning baserats på bland annat boskap.
Innan högmjölkande kor och foderimport var vanligt, sörjde helt andra faktorer för att maten verkligen hamnade på bordet. Förr var det kornas härdighet, fruktsamhet och motståndskraft mot sjukdomar som var viktigast. Och att avkastningen blev rimlig även vid uselt bete.
Förändring, inte förädling
All modern avel har haft mera kött och mera mjölk som enda mål. Resultatet har blivit antingen högmjölkande eller köttiga djur, som slits ut på halva tiden,jämfört med de gamla lantraserna. Och de är mycket oftare sjuka.
– Kalla det inte förädling, vi förändrar bara raserna, säger Håkan Hallander, doktor i zoofysik, lantrasförkämpe och författare till ett antal böcker i ämnet.
Avarterna av denna avel är förändrade kor, till exempel köttdjur med dubbla muskler. Och superhögmjölkande kor, som levererar otroliga mängder mjölk i utbyte mot så mycket kraftfoder, att energiverkningsgraden blir låg.
Mjölk med låg fetthalt passar mejeritaxan bättre än kon. Utfodring med köttmjöl i fodret ger dokumenterat mera mjölk. Fast korna är egentligen gräsätare och har magar därefter.
De växer också fortare med tillsats av hormoner och antibiotika i fodret, men det är för all del förbjudet i Sverige.
Djur som husdjur
Tänk dig att du bor på landet och verkligen umgås med djuren. Tänk dig kossan Olivia - en typisk rödkulla, envis men utan horn att stångas med - hon blir med tiden en mycket självständig gammal dam och mor till många kalvar. En varm, fuktig mule och uttrycksfulla ögon, som följer dig vart du går.
Det låter som en romantisk dröm från förr. Men att ha en eller ett par kor till husbehov ger mjölk och kött, om man har tid och tillgång till bete.
De är charmiga och trevliga och mycket lättare att ha att göra med, eftersom de är små och hornlösa, säger Aron Jonsson från Karlstad.
Han är pensionerad lantbruksrådgivare som arbetat hela sitt liv med kor av flera raser. Aron Jonssons experiment med olika foderblandningar - som resulterat i bland annat "Arons blandning" (se Odlaren 3-93) - har övertygat honom om att maximal mjölkproduktion är mindre lönsam än en produktionsnivå med lägre avkastning. Den senare kräver mycket mindre kraftfoder och ger friskare djur, som dessutom också lever längre.
Rödkullan mjölkar inte särskilt mycket, men fullt tillräckligt för en handmjölkande småbrukare. Dess bästa egenskap är att den ger skapligt med ganska fet mjölk, även på de uslaste betesmarker. Och den håller sig mycket frisk.
Det var en typisk småbrukarko som försvann i takt med att småbruken avvecklades på 70-talet. Bara 18 djur fanns kvar när räddningsaktionen sattes igång. Idag finns över 250 djur och en aktiv förening, som arbetar för att bevara rasen.
Lantraser bra miljövårdare
Moderna bönder ska inte bara producera mat. Miljövård har också blivit ett arbetsfält. Betning för att hindra marker från att växa igen, är en del av vardagen för åtminstone var femte svensk lantbrukare.
I svårare terräng klarar sig inte de högmjölkande raserna. Men rödkullan gör det. Ändå har flera kommuner skaffat Highland cattle - sådana där långhornade och långhåriga djur som liknar uroxar - för att klara dåliga beten.
Rödkullan är kulturhistoriskt riktigare i hela södra halvan av Sverige och fjällkon tillhör den norra delen av landet. Men båda dessa lantraser härstammar från samma svenska allmogeko.
Makthavarna struntar i rödkullan
Intresset för rödkullan är i samhället minst sagt ringa. De få riksdagsmotioner som handlar om att ge statliga pengar till bevarande av lantraser, hamnar i gruppen av otaliga småposter, som tillsammans hotar statsbudgeten. Åtminstone stod det så i tidningen Veckans Affärer i våras. Det var enda gången, då ordet rödkulla överhuvud taget nämnts på någon större tidnings ekonomisidor, under senare år.
Ändå finns ett beslut från 1972 att varje land ska ansvara för sina egna genetiska resurser. Det senaste vägledande dokumentet för miljöarbetet - Agenda 21 - förtydligar detta ansvar något.
Genbanksnämnden för husdjurs-frågor har fått uppdraget att - med en årlig budget på 200 000 kronor - rädda samtliga Sveriges lantraser. Av dessa har Röd- kullaföreningen i år fått ett bidrag på 25 000 kronor för att skapa ett register över landets alla rödkullor och deras härstamning. Allt övrigt arbete sker idéellt.
Den största rödkullabesättningen i landet finns idag hos Rödkullaföreningens kassör och sekreterare Marika Wallin i Almunge. Hennes 30 djur levererar KRAV - godkänd ekologisk mjölk till mejerier. Ingen av korna har hittills gått till slakt, berättar hon.
– Intresset är så stort att alla djur vi inte behövt har sålts som livdjur, både till större gårdar och som husbehovsdjur, säger Marika Wallin.
Träffa lantraser på djurparker
Rödkulan finns även på djurparkerna. På Borås djurpark finns en ko och en kalv, och på Nordens ark i Hunnebostrand finns en ko. Kolmårdens djurpark, Skansen i Stockholm, Julita gård och museum och Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg är några ställen till, som har rödkullan som levande visningsobjekt. De här anläggningarna är oftast idéella stiftelser, som finansieras med donationer och entréavgifter. Statliga bidrag tillhör undantagen. När Nordens ark fick sex miljoner i engångsbelopp, gick pengarna till verksamheten i stort och inte specifikt till lantraserna.
Såväl jordbrukare som djurparker är viktiga för lantrasernas bevarande, säger Agneta Brasch, ordförande i Genbanksnämnden för husdjursfrågor.
Djurparkernas uppgift är främst att visa allmänheten hur lantraserna ser ut och väcka intresse för dem. Men de enskilda lantbrukarna är viktigast.
Det är inte museikor vi vill ha, utan de ska leva i sin rätta miljö ute i ladugårdarna, säger Agneta Brasch.
Genbanksnämnden skulle enligt Agneta Brasch vilja göra mycket mer än vad deras begränsade resurser tillåter.
Håkan Hallander, som under många år kanske betytt mest i landet när det gäller att göra lantraserna kända, har länge kritiserat Genbanksnämnden för dess passivitet. Han konstaterar i sin senaste bok, att det viktigaste är att Genbanksnämnden överhuvudtaget funnits. Detta har trots allt inneburit ett moraliskt stöd för gräsrötterna.
Men han ångrar att han inte valde att starta en gemensam idéell förening för alla lantraser. Istället försökte han i decennier påverka motsträviga statliga mydnigheter.
Idag finns en förening för i stort sett varje lantras. De flesta ger ut var sin tidning till bara några hundra medlemmar, men de saknar resurser för att bli riktigt synliga.
Anders Lund