Från Odlaren 3-2018

Text: Karin Jansson

Den här artikeln ingick i en serie om fyra delar om Vår levande jord, och publicerades i Odlaren 1-2018--4-2018.

Inom organisk-biologisk odling pratar man mycket om den levande jorden och vikten av att främja livet i odlingsjorden. I några artiklar ska vi i år fördjupa oss i den moderna vetenskapen om mikrolivet i jorden och försöka förstå hur vi kan bygga upp en mycket bördig jord.

Foto: Karin Jansson

Maskar har många viktiga funktioner i odlings­jorden och de har kommit att bli en symbol för naturligt jordbruk och bördig jord. Daggmaskarna gräver, luftar och sönderdelar organiskt material och är en viktig medhjälpare i trädgårdsarbetet. I god trädgårdsjord kan det finnas 500 maskar på en enda kvadratmeter.

Maskgångar

En torr sommar som i år är det lätt att tro att man inte har nå­gon mask i jorden. Men så fort det kommer lite regn så upp­täcker man dem igen. När det regnar kryper masken gärna upp på ytan eftersom den då kan förflytta sig utan att torka ut.

Om man gräver i jord som är lite fuktig så brukar man hitta daggmaskar och se deras gångar. Gångarna gräver den genom att äta jorden och man kan ofta se maskspillningen som en liten hög på jorden. Spillningen består av nedbrutet material som är mycket näringsrikt. Faktiskt kan maskarnas spillning uppgå till många ton per hektar eller 5–20 kilo på 10 kvm under en säsong.

Den jord som har passerat genom masken har hög halt av växtnäringsämnen som kväve, fosfor, kalium och magnesium. Kväve som masken inte behöver utsöndras också direkt genom maskens hud ut till jorden. Spillningen är näring för växterna och passagen genom masken gör att mineralerna blir lättare att ta upp.

Daggmaskar finns i de flesta jordar men man hittar dem normalt inte i barrskog. Därför ligger organiskt material kvar längre på ytan och bildar en så kallad förna. Foto: Elias Gustafsson Thörn.

Löv och gräs

Masken har inga tänder att äta med som däggdjuren. Istället består hela masken av ett rör, som en lång tarm. Masken su­ger i sig födan, till exempel växtdelar, svampar och bakterier och maten förs till en slags mage, en kräva. Därefter förs maten till en muskelmage som bearbetar maten med muskel­rörel­­ser. Efter­som det följer med små sandkorn med födan kommer de att hjälpa till att sönderdela födan som mals ned till mindre be­ståndsdelar. Masken utsöndrar också enzymer och saliv som finfördelar maten och gör det möjligt för masken att ab­sor­­bera näringen.

Vad äter då masken? Olika maskarter har lite olika prefe­renser men generellt lever maskarna i hög utsträckning på förmultnande material. Daggmasken kryper upp på ytan och drar ned vad den hittar i sin gång. Löv drar de ned hela, som en strut med spetsen först. Gräs kan de dra ned i gången efter att ha rullat ihop det till ett nystan. Maskarna föredrar organiskt material där förmultningen redan har påbörjats av bakterier. Efter passagen genom deras tarmsystem kan nedbrytningen fortsätta ytterligare med andra mikroorganismer.

Täckodling gynnar

Maskarna gynnas av all typ av organisk gödsling, till exempel stallgödsel. De bryter ned gödseln och gör den tillgänglig för växterna. Den som täckodlar och lägger organiskt material på ytan kommer också att upptäcka att antalet maskar ökar kraftigt efter något år. Detsamma gäller om man tillför bokashikompost eller annan halvt nedbruten kompost. Fullt komposterad jord innehåller däremot inte så mycket näring för masken.

Mycket mask innebär att man har en bördig jord där växterna kommer att trivas. Men maskarna behöver ständigt mat, så för att upprätthålla populationen så måste man fort­sätta att tillföra näring i form av till exempel stallgödsel och gräsklipp. Masken kan inte äta halm eller andra hårda material. De måste helst finfördelas och ha börjat brytas ned av bakterier och svampar för att kunna bli maskföda.

Maskarna kan krypa upp ur jorden och ta hand om det organiska materialet kring sina maskhål. Utan deras bearbetande av löven i en skog så skulle löven ligga kvar i upp till två år. Men med maskarnas hjälp är i stort sett alla löv borta när våren kommer.

Täckodling med organiskt material gynnar maskar. De kan dra ned gräs i sina gångar och börja finfördela den. Det gör näringen mer tillgänglig för växterna. Foto: Elias Gustafsson Thörn.

Bakterier som mat

Men maskarna äter inte bara växtrester. De konsumerar också bakterier, svampar och andra mikroorganismer. Ofta hit­tar man maskar vid växternas rötter. De uppehåller sig där efter­som växterna utsöndrar socker som äts av bakterier, svampar, nematoder mm. Dessa små organismer äts sedan av masken.

Om man har mycket mask i jorden så är det ett tecken på att det också finns gott om andra mikroorganismer, annars skulle masken flytta till bättre jaktmarker.

Undvik spade

Ofta hör man att maskar kan överleva även om de blir del­a­de på mitten. Det stämmer att båda delarna kan slingra sig ett kort tag men för att leva så måste ju masken kunna äta och det kan bakdelen definitivt inte. Även framdelen dör ofta av ska­dorna vid en delning. För att undvika att skada daggmas­karna kan man använda grävgrep istället för spade när man gräver jorden.

Traditionen att vändgräva jord försvårar för många markorganismer eftersom de olika jordskikten hamnar på fel plats. Med en grävgrep kan man luckra jorden fint enbart genom att sticka ned den och vicka den fram och tillbaka. Detta kommer på sikt att gynna marklivet och därmed växt­ligheten.

I Sverige finns drygt ett 15-tal daggmaskarter, de flesta i de södra delarna av landet. De största arterna kan bli upp till ca 30 cm medan de minsta och oftast talrikaste arterna blir ca 5–10 cm.

Maskar är tvåkönade men parar sig med en annan individ. De bildar en kokong där masken kläcks efter några månader. Kokongen kan innehålla 10–100 maskar beroende på art. Fullvuxen blir masken efter något år men den kan sedan leva uppe­mot 15 år. Foto: Karin Jansson.

Kilometer med gångar

Maskens förmåga att bygga gångar har stor betydelse för jor­dens bördighet. I en hektar åker kan det finnas upp emot 4 000–5 000 kilometer maskgångar. Daggmaskens gångar kan se lite olika ut beroende på maskart och markens struktur. Mas­karna undviker att gräva gångar i grus, sand och kompakt jord. De flesta daggmaskarter lever ytligt i gångar som hela tiden förnyas men den stora daggmasken, Lumbricus terrestris, har mer permanenta gångar. I en bra jord kan gångarna gå ner till 3 meters djup.

Gångarna utgör en mycket gynnsam miljö för växternas rötter. De är syre- och näringsrika och gör det lätt för rötterna att tränga fram. Finns det möjlighet söker sig över hälften av en växts rötter ned i daggmaskarnas gångar. I gångarna lever också en stor del av markens fria kvävefixerande bakterier. Gångarna ökar även markens förmåga att leda bort vatten, det vill säga marken får en god dränering och vattensjuka partier undviks.

Maskspillningen är mycket näringsrik och under en säsong kan det bli 0,5–2 kg spillning per kvadratmeter.

Daggmasken drar ner halvförmultnade växtrester i jorden och detta medför en betydande ökning av organisk substans i jorden. Den hjälper också till att blanda om jorden. Forskare har beräknat att de vänder jorden fullständigt i det översta 10 cm-skiktet, inom loppet av 12–15 år. Foto: Karin Jansson.

Skyddande täcke

I obearbetad jord, i en gräsvall, lever maskarna ostört och skyd­dat. På ytan samlas hela tiden växtdelar som snabbt blir till föda. Genom det skyddande växttäcket blir djurens aktiva tid förlängd. De kan även under dagtid gå upp och hämta föda utan att utsättas för solljuset och även under vintern innebär växttäcket ett skydd.

Jordbearbetning kan vara både till för- och nackdel för dagg­­masken. En bearbetning som blandar in växtrester i jor­den gynnar de maskarter som äter jord blandad med orga­niskt material. Samtidigt störs och skadas naturligtvis en del mask under bearbetningen. Men de mekaniska skadorna på dagg­masken vid t.ex. plöjning är inte så stora. Det har upp­skattats att ca 10 % av maskarna förs upp till ytan vid en plöj­ning. Av dessa äts en del upp av fåglar, medan en del ska­dad mask fak­tiskt kan repa sig.

Fräsning av jorden kan vara en betydligt skadligare bear­betningsmetod. Då kan 80–90 % av maskarna försvinna.

Darwin skrev en bok om hur daggmaskar bildar mull genom att blanda organiskt material med mineraljord. Innan hans bok ansågs daggmaskar allmänt som ett skadedjur.

De gamla grekerna förstod även de en del kring daggmaskens betydelse för åkerjorden. Aristoteles kallade daggmaskarna för ”jordens inälvor”.

Skadlig gödsel

Under vissa omständigheter, på lätta jordar och vid höga givor, kan konstgödsel vara direkt skadlig för daggmasken på grund av att saltkoncentrationen blir för hög. Även flytgödsel kan ha giftverkan genom höga koncentrationer av ammonium och sulfid.

Bekämpningsmedlens verkan på daggmasken är ofull­ständigt kända, men helt klart är att svamp- och insekts­medel kan vara giftiga för maskarna. Även om ett medel inte är direkt dödande kan fortplantning och tillväxt skadas.

Rötslam har inte så stor effekt på maskbeståndet eftersom slammet endast innehåller 50 % organiskt material. Dessutom finns alltid risken för en ökad tillförsel av tungmetaller vilket kan anrika kadmium och zink i daggmaskarna. Även om de själva inte tycks ta någon skada innebär de förhöjda värdena naturligtvis en risk för andra djur som livnär sig på maskarna.

Om maskarna försvinner

Om daggmaskarnas antal minskar drastiskt kommer ned­brytningen av växtrester också att minska. Visserligen fortsät­ter förmultningen genom mikroorganismer, men det går inte alls så snabbt som när daggmaskarna gör ”grovarbetet” med att sönderdela och blanda växtrester med jord. Undersökningarna har visat att gräs försvinner 30–40 % snabbare om daggmask är närvarande.

Om daggmaskarna försvinner från en styvare jord kan det innebära att dräneringen försämras. Daggmaskarnas gångar har stor betydelse för att leda bort ytvatten och dräneringen genom plogsulan sker till stor del genom dessa. Om jorden dessutom packas av tunga maskiner finns det ännu större anledning att försöka behålla daggmaskarna som luckrande och grävande medarbetare.

En population av daggmask sprider sig med en hastighet av 5–10 meter per år så om de försvunnit helt från en större areal kan det alltså ta lång tid innan de kommit tillbaka. I de allra flesta fall finns dock individer kvar om än glest och om dessa gynnas genom exempelvis stallgödsling kan en normal population vara återställd inom 3–4 år.

Kompostmasken, Eisenia Foetida, äter gärna köksavfall och omvandlar det till jord. En maskkompost är ett effektivt sätt att snabbt få egen jord av det egna avfallet. Foto: Karin Jansson.

Frisk jord

Det finns all anledning att ta hand om sin odling och sin träd­gård på ett sätt som gynnar maskarna och får dem att försöka sig. Täckodling och skonsam jordbearbetning är två viktiga metoder som ger fler maskar och därmed bördigare jord.