Svält och överflöd

Från Odlaren 3-2017

Text: Karin Jansson

Det är sensommar och trädgården svämmar över. Mitt dagliga problem är att komma på fler användningsområden för squash, bönor och broccoli. Varje dag finns skörd som ska tas om hand och man känner sig lätt euforisk över att se växtkraften och grönskan.

Samtidigt finns en annan verklighet ute i världen som känns svår att ta till sig. Krig, konflikter, torka och fattigdom har skapat en av vår tids största svältkatastrofer. I östra Afrika; Etiopien, Sydsudan, Nigeria, Chad och Somalia går miljontals människor hungriga. I Jemen, ett land som har slagits sönder av blodiga konflikter, pågår ett stort utbrott av kolera och bara i det­ta enda land lever 10 miljoner personer på svältgränsen. I östra Afrika talar man om att 20 miljoner människor riskerar att dö i svält. Siffrorna är gigantiska och detta anses vara den största svältkatastrofen sedan andra världskriget.

Jag funderar kring detta medan jag skördar lök. I södra Sverige har vi haft en regnig och sval sommar och den har gett en gigantisk lökskörd, långt över förväntan. Trots mycket ogräs är lökarna riktigt stora och jag tvivlar på att jag kommer att kunna äta upp allt.

Men lök kan knappast skickas till Afrikas horn. Vad kan vi göra? Det är lätt att känna sig hjälplös i en värld med så många konflikter, krigshot, flyktingkatastrofer och elände att svältkatastrofen i Afrikas horn faktiskt har glömts bort i media som istället koncentrerar sig på vad Trump har sagt de senaste timmarna.

Bristen på en solidarisk livsmedelsdistribution över världen är förödande. I vårt rika land svämmar det över av mat i butikerna, oavsett om det är torka ute i världen. Vi har råd att köpa vad vi behöver och mer därtill. Man räknar med att upp till en tredjedel av vår mat kastas bort och att hälften av befolkningen i västvärlden är överviktig.

Men faktiskt spelar det roll hur vi lever och hur vi själva skaffar vår mat. Sverige impor­terar hälften av sin mat, det vill säga vi tar maten från andra länder vars befolkning i själva verket skulle behöva odla mat till sig själva. Småbönder lockas att odla grödor de kan tjäna pengar på, så kallade cash crops, istället för att föda sin familj. Stora lantbruksföretag köper upp eller driver bort bönder och startar storskaliga plantager eller odlar gmo-grödor. De fattiga blir allt fattigare och de jordlösa allt fler.

Under senare år har många i västvärlden börjat äta mer hälsosamt. Det innebär ofta exo­tiska frukter och nötter, mandlar, avokado, quinoa mm. Allt detta är bra för våra krop­par, men sällan problematiseras vad dessa grödor innebär för jordar och småbönder. Åkrarna i Sydamerika utarmas för de odlas så hårt med quinoa. Grödan kostar så mycket att lokalbefolkningen inte har råd att äta den, istället köper de billigt vete från västvärlden. Mandelodlingar slukar stora mängder vatten och skapar gigantiska monokulturer. All näring tillförs vattnet, nästan inget liv är kvar i jorden.

Många tror att vår import av mat gynnar småbönder i fattiga länder. Så kan det ju vara ibland, om varan är rättvisemärkt och ekologisk och bönderna själva får en del av vinsten. Men ofta gynnas bara storföretag medan den lokala miljön och befolkningen är förlorare.

Det är dags att utveckla vårt eget jordbruk så att det kan ta fram den mat som svenskarna vill ha. Det pågår försök med odling av quinoa i Sverige och i Danmark är odlingen mer eta­blerad. Några bönder har börjat odla bönor och linser, men ännu så länge räcker det inte till för den svenska efterfrågan. En bonde i Värmland odlar bovete och säljer det på nätet. Provodling av sötpotatis har gett hyfsade resultat.

Det finns små goda initiativ, men mycket saknas ännu. För att komma vidare krävs forskning och en satsning från staten på nya grödor, nya smaker och ett nytt jordbruk. En sådan satsning skulle ge jobb och lokal mat och vi skulle kunna använda mindre mark utomlands för att försörja vår befolkning.

För dem som svälter i Afrika krävs akuta insatser. Men faktiskt bidrar vi som odlar vår egen mat på sikt till minskad svält i världen genom att vi handlar mindre importerad mat. En droppe i världshavet kanske någon tycker, men det är trots allt de små dropparna som urholkar stenen.