Text: Fredrik Fogelberg
Provodlingar på Öland och i Skåne visar att det går att odla sojabönor med gott resultat i södra Sverige. Nu behövs mer forskning och stöd för att ytterligare utveckla sojaodling i Sverige.
Soja – en värdefull proteinråvara med etiska problem
Både djur och människor behöver bra livsmedel och foder för att kunna växa och utvecklas. En värdefull råvara till detta ändamål är sojabönan (Glycine max), en baljväxt som innehåller upp till 45% råprotein och i övrigt har en bra sammansättning av aminosyror.
I dagsläget importerar Sverige cirka 250000 ton sojaprodukter varav merparten används som foder. Produktionen sker huvudsakligen i Sydamerika och USA, men även i Kina, Ryssland, Kanada och i delar av Sydeuropa. Den sydamerikanska sojan har emellertid en väldokumenterad negativ miljöpåverkan vilket gör att vi bör överväga om vi skall fortsätta med import i stor skala. Produktionen är även förknippad med starkt korrumperade maktstrukturer. Problemet att inte kunna garantera GMO-fri råvara gör det också intressant att utveckla en svensk odling.
Svensk soja – nygammal idé
Idén att odla soja i Sverige är inte ny. Provningar med soja utfördes på Öland och Östergötland redan 1941, och 1949 kom den första svenska korsningen från företaget Algot Holmberg & Söner i Fiskeby strax utanför Norrköping. År 1950 introducerades FISKEBY III och några år senare introducerades FISKEBY V. Trots att dessa korsningar idag är mer än femtio år gamla har de provats även under senare tid och ibland används för att visa på problemen med sojaodling i Nordeuropa
Generellt sett är soja en värmeälskade växt som ofta är beroende av kort dagslängd för att blomma. De sorter som finns på den internationella marknaden delas in i 13 olika grupper (000 – X), beroende på vilken odlingszon de är anpassade till. Gruppen 000 innehåller de tidigaste och mest köldtoleranta sorterna. Dessa sorter kan därmed även användas i lämpliga odlingsområden i Sverige. Internationellt förädlingsarbete pågår fortfarande för att få fram sorter med ökad köldhärdighet.
Nystart på sojaförsök i Sverige 2005
En svensk sojaodling framstår för många – såväl inom det praktiska lantbruket som inom forskningen – som en utopisk tanke. De försök som gjorts under tidigt 1970-tal har varit nedslående och därmed lagt grund till en negativ inställning om våra möjligheter att odla soja.
Idén om en svensk sojaproduktion växte emellertid åter fram under 2005 i samarbete med AgrD Charlotte Lagerberg Fogelberg vid Centrum för uthålligt lantbruk vid SLU, Ultuna. Hon är sakkunnig inom klimat- och miljöpåverkan av livsmedel och såg miljömässiga fördelar med en svensk produktion. Att en odling i Sverige även kan användas som ett mervärde på marknaden – inte minst vid en ekologisk produktion – var en annan värdefull synpunkt.
I kontakt med några internationella utsädesföretag stod det klart att det idag finns ett helt annat utbud av moderna, tidiga och betydligt mer köldtoleranta sorter än de som man provade i Sverige för 30-35 år sedan.
2006 och 2007 genomfördes således demonstrationsodling av moderna ultrahärdiga sojasorter i Skåne och på Öland. Odlingarna omfattade vardera ca 0,5 hektar och lades ut på konventionella gårdar. Vi fick i dessa försök skördar om ca 1,6 ton kärna per ha med en råproteinhalt på 36-40% (2006) och en mycket god aminosyrasammansättning. Provodlingarna på Öland 2007 resulterade i soja med drygt 40% råprotein. Odlingarna har etablerats med lantbrukarnas befintliga maskiner, gödslats med konventionell NPK-gödning och tröskats under senhösten.
Demonstrationsodlingarna 2006 och 2007 visade därmed på reella möjligheter att odla soja i Sverige. Intresset hos lantbrukarna generellt och i synnerhet från uppfödare av ekologiska slakt- och mjölkdjur växte sig därför betydligt större och man efterfrågade allmänt mer kunskaper och gärna provodlingar på flera platser.
Nya försök 2008 bekräftar skördenivåerna
De inledande försöken 2006-2007 visade på att moderna sorter kan odlas i södra Sverige och att etableringstekniken inte kräver några större investeringar i nya maskiner. I 2008 års provodlingar som enbart utfördes på Öland, sökte vi erhålla ett statistiskt underlag över avkastning och fördjupa våra kunskaper om odlingens generella principer, samt utföra en storskalig ekoodling. Syftet med ekoodlingen var också att få fram råvara för framtida foderförsök samt att få en översiktlig kunskapsbild över odlingssystemet i stort.
I sortförsöket provades två olika sorter och till den ena sorten använde vi utsäde från både Tjeckien och Sverige. I samma försök uppförökade vi även två kanadensiska nummersorter som enligt uppgift borde vara lämpliga för vårt odlingsklimat.
Vi kunde vid skörd under senhösten 2008 konstatera en avkastning på ca 1,6 ton kärnskörd per hektar i sortförsöket samt ca 1 ton per hektar i den ekologiska odlingen. Den betydligt lägre skörden i eko-försöket berodde dels på att ogräsbekämpningen var otillfredsställande samt en del tekniska problem vid skörden. Uppskattningsvis tappade vi 20-30 procent skörd.
Svensk ekologisk soja finns nu i lager
Vad har då dessa försök resulterat i och hur ser läget ut idag? I skrivande stund har vi tyvärr inga forskningsmedel att gå vidare med för 2009-2010 vilket är nedslående eftersom det finns ett så tydligt lantbruksintresse för svenskt proteinfoder. Det är därför tveksamt om vi kan fortsätta vår provning och utveckling av odlingssystem för soja. En ljusglimt i mörkret är dock att vi har omkring 1,5 ton ekologisk svenskodlad soja som kan användas antingen som utsäde för kommande år eller till foderförsök.
Vi kan konstatera att soja går att odla i de södra delarna av Sverige och att de proteinhalter vi får ligger väl i paritet med den importerade råvaran. Vi kan också konstatera att det går att odla soja ekologiskt, men att vi där behöver utveckla odlingsmetoderna något för att ha bättre kontroll på ogräsproblemen. Närmast bör vi också ägna tid åt foderberedningsmetoderna – hur skall sojan på bästa sätt behandlas för att kunna bli ett attraktivt lokalproducerat foder till kor och grisar? Vi kommer dessutom att aktivt söka kontakt med livsmedelsbranschen för att undersöka deras intresse för eko-soja.
Från vår forskarhorisont kan vi se att behovet av såväl finansiellt som moraliskt stöd för utvecklingen av svensk sojaodling. En tydlig efterfrågan på råvara från lantbrukarkåren vore mycket tacksam, men även kontakter med finansiärer för fortsatt verksamhet. Låt oss äntligen minska landets beroende av oetisk soja från Sydamerika genom att odla den själva, nu när vi vet att det faktiskt är möjligt!
Fakta: Fredrik Fogelberg är hortonom och agronomie doktor i lantbruksteknik. Han arbetar vid JTI-Institutet för jordbruks- och miljöteknik i Uppsala.
